Vi

Jag hade en underbar dag i går. Det blir lätt så med familjen. Jag har den bästa i världen – från föräldrarna ned till nytillskottet Lukas.

Fast, vad vore en sådan inledning utan ett men?

Mitt men är också mitt men (försök att betona det rätt, så blir det rätt). Jag har egentligen aldrig haft ett riktigt vi under längre perioder – sällan känt den här känslan som jag emellanåt är så bra på att beskriva.

Den där självklarheten som är vi. Den gäckar mig.

Varje år när jag fyller år önskar jag en sak som jag aldrig uttalar. Att det är sista gången det är jag som bjuder in. Nästa gång är det vi som stressar, bränner kakor och tillsammans pustar ut efteråt. Varje jul önskar jag samma sak, men tomten är en skithög för han lyssnar aldrig.

Jag är 37 år. På de flesta raderna i att-göra-listan finns ett check. Det är egentligen bara den stora romanen och vi som återstår. Den första delen närmar sig, men när det gäller vi blir det inga romaner, bara noveller med trista slut.

Ibland hugger det här bara till. Gärna efter ett kalas som bara jag fixar. Det är kul att alla gillar min mat, men den rätta kryddan saknas. Det är härligt, men så ledsamt att stänga dörren när jag kommer hem. Jag har ingen att visa upp mina nya blåbyxor för. Alla kommer, alla äter, alla skrattar, sen åker alla hem och det är bara jag kvar.

Jag har världens bästa familj, men de har sina familjer också. Jag har inte det. Och ibland suger det något oerhört.

Jag ville ha henne och våra barn när jag var yngre. Det vill jag fortfarande, men när det hugger känner jag bara att jag inte blir yngre.

Jag älskar de mina, mina maskrosor. Världen vore värdelös utan Ingbritts Feta Credliga. I augusti ska jag träffa sextio nya arbetskompisar. Det är förbannat bra och inget jag skulle byta bort. När jag vaknar i morgon är jag på världens bästa humör, så är det oftast.

Men, det finns ett rum kvar. Jag har älskat så att hjärtat skvätte förr, men alltid har ett avstånd dykt upp – psykiskt eller fysiskt. Jag vill älska igen. Utan avstånd. Utan stopp. Jag vill inte dväljas och sväljas av förr – inte längta till. Jag vill fortsätta den berättelsen med någon som kan slå mig hårt i magen och säga att det är vi.

Well, well, dags för mig att hoppa i säng. Jag har åtminstone gott om plats i dubbelsängen. Alltid något.

N.B. Det här är inte någon självömkande drapa, jag mår bra. Men, undvik gärna kommentarer i stil med – det kommer att lösa sig, snart är det din tur, när du minst anar det, är man som du är det snart färdigt, jag fattar inte att du är ledig för du är underbar etc, etc… Jag har hört det till leda och även om det säkert är rätt, så är det floskler som kan få mig att implodera. Det här är som det är tills det inte är så.

19 kommentarer

Under Kärlek och andra känslor

19 svar till “Vi

  1. Sandy

    Hade jag vart lite äldre (är 23) så hade ja bjudit ut dig på en dejt utan att tveka! Flyttat från härliga Olskroken nu men läser fortfarande din blogg troget :)

  2. Jag har suttit med det här fönstret upp till och från i nån timme nu och försökt formulera vad den här texten gjorde med mig. Jag hittar inte riktigt orden. Det händer nästan aldrig. Att jag inte hittar orden. Med den här texten kokar någonting upp i mig som jag frenetiskt försökt att kyla ner. Nåt sånt.

  3. hultan

    tack för det bästa och mest ärliga jag läst på länge!

  4. jag tror i alla fall att jag tycker du är fin i dina blåbyxor :-) du skriver orden så dom går rätt in i hjärtat..har samma känsla varje gång det varit nån form av kalas..jag vill också ha nån att krama medan jag grillar. jag vill också ha nån som hjälper mig plocka i diskmaskinen efter kalaset.jag vill också ha någon att le mot när vi är på fest och finner varandras ögon i rummet.Jag vill också ha nån att sitta brevid som ler åt min barnsliga iver när jag öppnar mina paket. DU beskriver exakt det som jag och säkert många med mig känner.med ett undatag..mina älskade söner har jag ju även om dom börjar bli rätt trött på att deras mamma JÄMT måste kramas.hoppas du får en bra måndag/ Bittan

  5. För några dagar sen så fick jag helt plötsligt en känsla av otillfredsställelse. Det var verkligen helt random, jag hade varit och handlat mat och var på väg hem. Undrade vad det var som hade utlöst det… Vill jag också ha en flickvän? Jag vet inte. Men nånting vill jag ha iallafall.

  6. Fy fan vad du kan formulera dig bra!

    *hatten av*

  7. Vi-prylen är ju en av de (få) saker i livet som man inte kan påverka det allra allra minsta. Det är rätt irriterande, men också en chans att för en gångs skull kunna säga som John Malkovich i Farligt Begär:
    It´s beyond my control.

    Man kan inte göra mer än att hålla ögon, öron och famnen öppen och hugga som en kobra när det vankas varm människohud.
    Om det sen klickar? It´s beyond my control. ;)

  8. Sis 1

    Det finns inte mycket som kan fylla det tomrummet, been there, done that, bought the t-shirt… och det tog mig sju år att fatta att det var rätt, sju bortslösade år som innehöll många sådana efter-festen-är-det-bara-jag. Men jag tror det handlade om tajmingen, sju år tidigare hade inte funkat… men en dag så var det bara så.
    Jag kan inte säga att det löser sig, men du är min bror och jag önskar dig all lycka man kan få, det hoppas jag att du vet.
    Och om du vill ha spänning så kan din lilla guddotter hjälpa till att tömma diskmaskinen nästa gång…

  9. Jim

    Se det som såhär – du är iaf på god väg att skapa ett någorlunda permanent ”Vi”, du och din träningsvärk! ;)
    Nä men bra skrivet chefen, du och orden är ett annat vi som få människor är förunnade!
    /J

  10. @ Sandy – :-)

    @ Elvira – spännande, lova att höra av dig om du kommer på det.

    @ Hultan – Varsågod. Hoppas jag slipper skriva det igen

    @ Bittan – egentligen tror jag att dina söner gillar det.

    @ I am Tobbe – det är märkligt, men ibland slås man bara av det.

    @ Stefan – det är ömsesidigt, det vet du. Vi får svinga lite bägare när jag närmar mig 08-land.

    @ Fiffi – du uttrycker det rätt så fantastiskt.

    @ Sis 1 – jag har ju ingen diskmaskin, men Signe kan säkert välta andra saker här hemma.

    @ Jim – TACK, en härlig komplimang. Och, jag gillar faktiskt träningsvärken :-)

  11. Sandy

    :)
    Haft en liten crush på dig sen ja först trillade in på din blogg (för si så där 7-8 månader sen.)
    Fortsätt skriva dina underbart tossiga inlägg, dom gör min vardag så mycket soligare.

  12. @ Sandy – jag lovar, jag bara måste vara sån här :)

  13. Fan. Fyfan vad bra formulerat. Förstår dig tusenfallt.

  14. Precis sådär har jag det också. En gammal kärlek som spökar och en ny som inte dyker upp trots att jag verkligen längtar efter den. Och det är helt sant att det sista man behöver höra är hur underligt det är att man är singel när man är så fin på alla sätt och vis.

    Fin blogg, du. Det är en bättre sak att säga, tycker jag.

  15. Sofia – tack, din blogg är för övrigt en av de bästa som finns. Ditt språk och ditt skrivande är så bra.

    Suziluz – Thanks, sånt kan jag aldrig höra nog av.

  16. Tack!! Rodnar klädsamt. Måste ge dig en kram för de orden och för ensamheten också.
    Kram.

  17. Sofia – Tack, även om jag gärna skippar ensamheten snarast möjligt ;-)

  18. Pingback: Apropå det där med ord… «

  19. Pingback: Mina ord och jag « Word up, Anjo

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s