Månadsarkiv: september 2009

Smärta

Jag har haft dåliga dagar
Gråtit över döda
Och bortsprungna

Men aldrig som nu

Smärtan i hjärtat
Förföljer mig varje kväll
Mitt jobb är timmarna jag mår bra
Kvällarna är smärta
Och ledsna evigheter

Mitt liv är ånyo
Som i den vackraste av sånger

… och jag hatar det lika mycket som jag älskar den där sången.

2 kommentarer

Under Kärlek och andra känslor

Kantstött man

Jag lämnade tryggheten ganska sent idag. Gav mig ut i en stad som var höstkall. Först gick jag till fotografen. Den gamle mannen och hans fru log när jag kom in.

”Jag har framkallat dina fina ögonblicksbilder av augustisol och septemberförtjusning. Vi såg dock till att det fanns gott om plats för oktobersonetter i pärmen också”, sa den gamle mannen.

”Då blir det nog självporträtt”, sa jag. De såg ledsna ut, klappade min kind och önskade mig tillbaka till en annan dag.

I sovtäckebutiken såg expediten bekymrad ut när jag förklarade att jag behövde ett täcke som värmer likt kärleken. Han försökte pracka på mig gåsdun för många riksdaler, men erkände att det bara var placebo trots prislappen.

Jag tackade ändå, drog koftan tätare och gick till skräddaren.

”Hej, jag är en trasdocka och jag läcker. Mitt hjärta riskerar att ramla ut.”

Det skulle han fixa, men han insåg snart sin begränsning.

”Du är ingen trasdocka, även om du hänger likt en. Du är en kantstött man av kött och blod. Ingen av mina trådar kan laga dig. För det krävs att du tvinnar de vackraste minnen du har och syr igen det själv.”

”Jag vet inte hur”, sa jag.

”Du kommer att lära dig”, sa han.

”Det kommer att ta så lång tid”, sa jag.

Han nickade.

”Det enda andra sättet är om hon viskar dig hel, men jag tror inte det är möjligt.”

Jag skakade på huvudet, sa att det inte var möjligt just nu, och vandrade iväg, blödande.

Vid en ballongplats skänkte jag all den värme jag inte behövde för att hålla igång och bad dem fylla en ballong för att sen skjuta ned den en smula nordost om där vi stod.

”Var noga, för värmen måste träffa henne och bara henne”, sa jag.

”Den kan inget annat”, sa den klarsynte ballongivägskickaren.

Jag gick hem, oändligt sorgsen, men jag gick hem ändå. Alltid något.

11 kommentarer

Under Kärlek och andra känslor

Tack för inget, Ticnet

I fredags skulle jag boka biljett till Kalmar FF v. IFK Göteborg via Ticnet. Fick beskedet att biljetter som förbetalades med kort endast kunde hämtas hos Ticnetombud, inte hos ATG. Det i sig är tragiskt; en betald biljett kan inte hämtas var som helst utan måste hämtas på Scandis, Pustervik eller Domus Avenyn. Jag hade med andra ord två alternativ:

  1. Åka till Avenyn, eftersom övriga två ombud hade stängt.
  2. Köpa direkt över disk på lördag morgon.

Jag valde det sista och så här bra gick det:

”Hej, jag ska ha en biljett till KFF – IFK.”

”Vi säljer inte fotbollsbiljetter.”

”Det är ett Ticnetevenemang.”

”Ja, men vi säljer inte fotbollsbiljetter.”

”Du skojar?”

”Nä, titta själv.”

Här lämnar hon över en bok med alla evenemang. Jag tittar i den, bläddrar fram till rätt sida och pekar.

”Där står ju Fredriksskans och dagens datum.”

”Ja, det gör det visst. Då kan vi testa.”

Testet består i att jag själv fyller i biljettunderlaget. Sen drar hon den, jag betalar, får biljetten och inser att den är fel. Jag har fyllt i rätt, men maskinen har spottat ut fel.

”Jag kan inte göra något åt det”, säger hon då.

”Vad? Men, jag har ju fått fel biljett. Vad händer om jag inte kommer in nu?”

”Ledsen, jag kan inte göra något, svarar årets mest givna kandidat till månadens anställda.

Jag går därifrån. Sätter mig på bussen och läser det finstilta: Köpt biljett kan annulleras inom en timme från köp.

Fantastiskt. Jag är nu officiellt skitsur och så tittar jag på kvittot, där finns en hånfull post: Serviceavgift 20 kr.

Herregud! Jag får tjata mig till att köpa, jag får fel vara, jag får inte annullera trots att jag har rätt till det och så får jag betala en jävla serviceavgift.

Ticnet, jag tycker inte om er, inte ett jävla dugg. Dessutom – serviceavgift? Vad i består servicen? Att jag som kund gör jobbet, betalar med kort för att minska rånrisken etc… Suck(ers).

7 kommentarer

Under Vardagsbetraktelser

Ödemark

Morgonhimlen var grå
Moln for fram
Som fantasilöst målade tåg
Ersattes av ännu mer grå

Frukostsorg
Förbyttes i kort respit
Och bitterljuvt
Gräsandstittande

Dagen var lång
Marknadsmässig
Hemfärden
En ovälkommen idé

Och det kändes
Som om min hud var hönsnät
En elak vind
For fram och rätt igenom

Inget försvar behövs nu
Trots bränder bakom trötta lock
Låtsaskriget är över
Jag är hemma och ledsen

Men ändå
Fast jag är trött och fryser
Vill jag värma
Den som också är ledsen

Jag vill blåsa bort nattmolnen
Och flytta runt stjärnorna
Så att hon läsa:
Bli lycklig, vackraste du

Jag känner hösten
Inte den färgglada
Jag ser bara den svartvita
Och har ingen fjärrkontroll

Jag har gått här förut
Låtit mitt hjärta gömmas i en kokong
För att jag är så utled på
Att sjunga en sorgsen, ensam sång

Till och med kaffet är dystert
Och jag längtar augusti
Längtar dig
Saknar dig

Du skänkte lugnet
Slet fram en vansinnig längtan
Passion i symbios med godisorgier
Och självklarhet

Jo, domaren jag reser mig
Jag är inte knockad
Men, kan du räkna till elva?
Det här gör ont och tar tid

Schuman smeker mig
En hälsning
Från min ledsna vän
Finaste pianot

Resten av det jag vill säga
Viskar jag
Och låter natten föra
Till bara hennes öron

4 kommentarer

Under Kärlek och andra känslor

Gainomax

Jag har sett reklamfilmen rätt många gånger – bananer är för apor, förklarar Gainomax. Istället ska man dricka Gainomax för att återhämta sig.

Vackert så, men i nästa reklamfilm kanske ni kan lägga till att när man byter från bananer till Gainomax kan man inte fortsätta slänga skalet, eller i det här fallet kartongen.

Igår, på vägen till kontoret, såg jag inte mindre än fem tillplattade Gainomax på trottoaren var som helst.

Så, grattis Gainomax. Ni har fått aporna att sluta äta bananer. Kan ni nu lära dem vad en papperskorg är, så blir världen lite, lite finare.

2 kommentarer

Under Träningsångest

Blyertsvärlden

I blyertsvärlden
Springer inga pojkar med blodröda hjärtan
Här är vi skisser
Idéer
Som ville bli något annat

Här bor ingen ondska
Bara sorg i skrafferade landskap
Här finns ingen bitterhet
Bara ofärdiga drömmar
Redo att sköljas bort av tårar

Vi målade en sommarakvarell
Ville ett mästerverk i höst
Men tandborsten är bortlagd
Armbandet vilar bredvid
Och jag vandrar i blyertsvärlden

Arket är vitt
Sånär som på en streckgubbe
Inte ens en idé än
Ett frågetecken ritad med darrande hand
Pennan är inte vässad

Jag går där
Ensam
Rädd
Suddgummit är liemannen
Jag är blyertspojken

Hjärtat är ändå bultande
Och vill en skissad regnbåge
Det är ändå en regnbåge
Jag tänker färgerna
Längtar guldet vid dess slut

Jag kan vägarna här
Jag har bott här förut
Det känns för välbekant
Att undra
När akvarellen blir beständig

Och jag tänker utanför arket
Där en annan sorg bor
Önskar henne allt det fina
Och färg
Som varar alltid

Det är kväll i blyertsvärlden
Grå höst
Inga ljuspunkter
Bara en streckgubbe
Som vill bort

Jag ville låtsas när ni frågade
Lekte pastellclown
Men så slog jag handen i dörren
Skrek
Fan
Fan
Fan
Det här gör så jävla ont

Och jag står här
Ser inga väderstreck
Arket är vitt
Det är bara jag
Här, i blyertsvärlden

2 kommentarer

Under Kärlek och andra känslor

Feliumballonger

Lappade asfaltstäcken
Med fler kulörer än hösten
Och raksträckor utan slut

Istället för sommarinsekter
Virvlar gulnade löv
Mot rutan

Ganska träffande
Det är som om Småland säger:
Sommaren är död nu

Vännerna och jag
Ett glatt lotteri
Och allt är som förr

Sen får några av barnen
Feliumballonger
Och kalaset går i kras

Inga roliga röster
Inget skratt så man kiknar
Bara svärta som spys upp

Varje andetag svider
Jag vill hålla andan
Men drar in glädjedöd

Det river i mitt bröst
Skaver i min själ
Bultar mot min tinning

Omvägarna är tysta sen
Några stopp på platser
Där lyckan inte stannar

Vi möter bara strålkastare
Som slår ned sina tomma blickar
Annars mörker

Skräpmat med barnvakter
Vad fan gör ni här
Ni är långt hemifrån

Det är tunga steg
Många mil hem
Och inga genvägar finns

En vänlig kram i displayen
Är kvällens finaste fyrljus
Jag tittar ut och vet

Jag älskar det här
Men jag orkar inte
Dessa feliumballonger

Minnen från en tid
När jag nästan gick sönder
Sköljer över mig

Och det här livet är
Oljeskadade stränder
Fan också

Jag vill resa igen
Men min biljett
Är sönderriven

Tomma burkar skramlar mest
Tilläggstiden är till ända
Domaren har blåst av

Och
Min värmande halsduk
Är borta

Nu är det som var imorgon idag
Tomheten gnuggas bort
Med nytt innehåll

Jag är glad och håret rufsigt
Väskan är packad för nya stunder
Den är som Brasses lattjolajbanslåda

Och jag har med mig en knappnål
Utifall att jag ser
Någon med feliumballonger

Det är fint
Men blir aldrig
Som förut

Lämna en kommentar

Under Kärlek och andra känslor

Reser

Om jag reser mig
Och du sitter kvar
Ses vi mer eller mindre då?

Om jag lägger upp rutten
Är jag då rutten
Om jag seglar utan dig?

Jag vill resa bort ett tag
Och aldrig komma tillbaks
Vill inte ha retur, bara tur

Jag vill följa en karta
Med gränslösa gränser
Som du tror är skyttegravar

Och vid slutet på allmän väg
Far jag vidare i en leksaksbil
Du svär för att du inte kommer längre

Jag måste resa
Mig
Upp

2 kommentarer

Under Vänner och familj

Handskens hädanfärd

Den bara låg där i går på trottoaren. Handsken. Ullig, värmande och alldeles förtvivlat ensam. Ett första offer för en höst och vinter där många handskar går hädan. Älskade när man bär dem, inget värda när de tappas bort.

Vad hemskt. Där ligger en ensam handske och vet att den aldrig mer kommer att få möta sin handskfrände i en varm omfamning. Och, den vet att fränden inom kort kastas bort också. Tänk att långsamt stelna i höstregnet och veta att ens närmaste är dömd att slängas bort som en värdelös rest. Vidrigt.

Varför anlitar ingen uppbåd för att undsätta en borttappad handske? Varför ropar man inte att en vänsterhandske söker sin högerpartner? Var är lapparna som ber grannar att hålla ögonen öppna?

Ingen bryr sig. Istället slänger man den handske som överlevt, lämnar den att försmäkta i en soppåse bland ostbågerester, tånaglar och fönsterkuvert från banker och andra rånare.

Om man åtminstone hade köpt en ny handske och kört med oäkta par? Men, nej. Dör en, dör den andre. Mode = mord.

Ett grundkrav borde vara att de överlevande handskarna åtminstone lämnas till ett hem för syskonlösa handskar där de kunde paras ihop med andra handskar.

Det hade gjort vintern varmare.

Men, vem bryr sig? Förmodligen ingen annan än en annan.

Det är väldigt sorgligt…

2 kommentarer

Under Vardagsbetraktelser

Kan någon HLSR?

Drama på stan i morse när jag knatade till kontoret. En man föll ihop och verkade borta.

”Kan någon HLR”, ropade ett vittne.

Det kunde någon och denne någon dök upp, gjorde sitt bästa, men det hjälpte inte. Då kom en ambulans och de hade med sig såna där defibrillatorer. Mannen fick stötar, men det hjälpte inte.

”Ursäkta mig”, sa jag. ”Låt mig försöka, jag kan HLSR.”

Ambulansmännen vek undan och jag plockade fram mina hörlurar, satte dem i mannens lurar och spelade:

Efter det kvicknade mannen till, reste sig, borstade bort höstdammet och gick sin väg.

Ambulansmännen stod och gapade. Jag bara log, gömde mina lurar och sa:

”HLSR, hjärt-, lung- och själräddning. It’s all about music, son.”

Och med ytterligare en karmaguldstjärna i boken fortsatte jag till reklambyrån och skrev det bästa jag kunde hela dagen.

7 kommentarer

Under Surrealism och ovanligheter