Drama på stan i morse när jag knatade till kontoret. En man föll ihop och verkade borta.
”Kan någon HLR”, ropade ett vittne.
Det kunde någon och denne någon dök upp, gjorde sitt bästa, men det hjälpte inte. Då kom en ambulans och de hade med sig såna där defibrillatorer. Mannen fick stötar, men det hjälpte inte.
”Ursäkta mig”, sa jag. ”Låt mig försöka, jag kan HLSR.”
Ambulansmännen vek undan och jag plockade fram mina hörlurar, satte dem i mannens lurar och spelade:
Efter det kvicknade mannen till, reste sig, borstade bort höstdammet och gick sin väg.
Ambulansmännen stod och gapade. Jag bara log, gömde mina lurar och sa:
”HLSR, hjärt-, lung- och själräddning. It’s all about music, son.”
Och med ytterligare en karmaguldstjärna i boken fortsatte jag till reklambyrån och skrev det bästa jag kunde hela dagen.
Word up, Anjo 
Detta inlägg fick mig – och det händer ofta flera gånger varje dag – att tänka på Homer:
Homer är mänskligheten i en gul förpackning.
Hahaha… Du är grym, Anjo!
Om det s:et blev ett obligatorium att lära ut vid sjukvårdsutbildningar skulle nog sjukvården se annorlunda ut….Lägg in det i ditt partiprogram tycker jag!
@ Matti – tack, tack.
@ Lobelia – ska absolut göra det.
å jag som bara kan HLR..msåte genast börja träna på att lägga till s:et.
Det är rätt viktigt, s:et.