Snöbyråkraterna

Det finns en myndighet som nästan aldrig syns till i Göteborg – det är förstås den centrala snödjupsmyndigheten jag talar om.

I morse stötte jag dock på två av dessa gentlemän utanför Telia i Gårda. Där stod de med tumstockar och mätte snödjup.

”62 centimeter”, sa den ene.

”49 centimeter här”, sa den andre.

”Diskrepansen torde vara orsakad av topografiska skillnader mellan mätpunkterna”, sa den förste.

”Väl uttryckt”, sa den andre.

Sen fick de syn på snövallen som en traktor skottat ihop.

”Vedervärdigt”, sa den ene.

”En styggelse”, sa den andre.

De satte sig i varsin traktor och började ösa ut högen över den skottade vägen igen. Jag bara stod där och gapade. När de var klara var den tidigare skottade vägen förvandlad till en snöhög med en genomsnittlig höjd på 53 centimeter.

”Avvikelsen är 0,2 procent, utmärkt återföring av snön”, sa den ene.

”Rätt ska vara rätt”, sa den andre.

”Men, det går ju varken att köra eller gå här nu”, sa jag.

De tittade på mig, rätt förvånade.

”Medborgare, snödjupet här ska vara av ett visst djup. Genom att ploga bort snön skapas en artificiell siffra som gravt underskattar det egentliga snödjupet, sa den ene.

”Men, om det blåser så blir det ju ändå drivor”, sa jag.

”Force majeure är en sak, fascistiska plogare som inte ser till samhällets behov av ett rättvisande snödjup överallt något helt annat”, sa hans kollega.

Jag vet inte varför, men plötsligt sprang jag rätt ut i deras nyligen återställda snöväg, slängde mig i snön och gjorde en vildsint snöängel.

”Anarkist”, skrek den ene.

”Jag kommer att explodera”, sa den andre.

Då stannade hans kollega till och skrek: ”Nej, gör inte det. Du kommer att påverka snön. Låt dig inte provoceras till en död som drar vanära över ditt snödjupsmätande.”

Den nästan exploderade nickade, andades djupt och så gick de baklänges, samtidigt som de pedantiskt sopade igen sina spår. Jag kastade snöboll efter snöboll på dem, men insåg att deras mask, som nästan tappats, nu satt fast igen. De var byråkrater, snödjupsmännen. De skulle aldrig ge sig.

Det var de eller plogbilarna – och det var ett krig jag ville undvika. Jag sprang till jobbet och viftade av någon anledning hela tiden med en vit flagga…

About these ads

Lämna en kommentar

Under Surrealism och ovanligheter

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s