Iskallt

Jag vandrar i ett sommarregn sjöng isbjörnen i hörnet vid Polhemsplatsen. Jag slängde, trots låtvalet och den uppenbara förvirringen kring väderleken, några spänn i hans hatt. Han nickade och lade undan gitarren. Jag visste vad som skulle komma nu, världens sämsta ståupp – till och med sämre än Måns Möller.

”Bear with me”, sa isbjörnen.

Givet dess rykte och storlek skrattade jag och tömde plånbokens innehåll i hatten.

Jag fortsatte, korsade gator där snön blivit torrmodd, och kom fram till jobbet kl. 7.20. Dörren hade frusit. Fantastiskt. Där stod jag på Vallgatan och kom just ingenstans.

Några timmar senare blev dagen lustig. Vi spelade in reklam på TMP och plötsligt försvann Janne och kom tillbaka i helt nya kläder. Jag blev något konfys, men tänkte att radiofolk är kanske sådana. Sen förstod jag att det var tvillingbrorsan.

På väg tillbaka till kontoret varnades det för snöras och istappar lite överallt. Förutom i hörnet Korsgatan-Vallgatan. Där varnades det något mer dramatiskt för takras.

En snögubbe blev utslängd från Apoteket Shop.

”Det här är ingen värmestuga och vi har inget mot en förfrusen snorre, din perverse jävel”, sa en icke-privatiserad farmaceut och knuffade bort snögubben. Lite onödigt hårt, för övrigt, eftersom han trillade och gick i tre bitar.

”Nu får jag önska mig något”, sa gatans tiggare och pekade på snögubben. Tiggaren stängde ögonen och i nästa ögonblick hade han en trumpet i näven. Ingen på gatan kunde undgå att himla med ögonen och därefter rusa vidare.

Ja, alla utom jag då. Jag knäböjde vid snögubben och tröstade den. Moroten hade ramlat ut och långsamt rann livet ur gubben mot den värmeslingeförsedda trottoaren.

”Jag ser gröna löv och en sommaräng”, sa snögubben.

”Det är himlen. Du är fri”, sa jag.

”Himlen? Möjligen för dig. Min himmel är lite mer Jukkasjärvi än Bretagne”, sa snögubben. ”Hell, here I come.”

Och han var borta. Jag gurade igen ögonen och gick därifrån.

Fem timmar senare lämnade jag jobbet för en snabb matbit hemma, innan jag nu ska starta nattskiftet. Självklart hann jag med att kapa en lastbil med grus och såg till att alla isblock i Säveån blev halkfria. Jag hatar att se gräsänder dratta på ändan, så det var det minsta jag kunde göra.

Nu. Copy this. Copy that. Nine days and counting.

About these ads

Lämna en kommentar

Filed under Surrealism och ovanligheter

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s