Vågskål

I den ena vågskålen lägger jag promenaden i morse. I backen ned mot spårvagnsstallarna är träden så gröna de kan bli. Jag har skrivit det förr, så här års ser bladen nästan ut som om de doppats i en djupgrön färg. Nymålad vår får mig att må bra. Blommorna på träden bredvid den lilla kyrkan lämnar grenverket när jag passerar. En liten vindpust leder trädets glädjetårar över årstiden ned mot marken. Jag sträcker ut mina händer och fångar ett rosa och vitt mirakel som sakta singlar i gryningen. På en liten plätt skuttar harar omkring. Vid varje hopp ler jag. Det är morgon i vår vackra värld. Solen sträcker på sig, redo för en arbetsdag.

I den andra vågskålen lägger jag en kommandoräd på internationellt vatten och en idé om bistånd som slutar med åtminstone tio människors död. Tio människor som aldrig får se blommor och nymålade träd igen. Och mängder av andra människor som kidnappas på öppet hav och nu ska åtalas för att ha tagit sig in i Israel olagligt. Det är chockerande och absurt i sin otäckhet.

Jag är glad att jag såg den fina vågskålen i morse. Annars vet jag inte hur länge jag skulle orka läsa, se, uppleva och försöka förstå det där mörkret som människan så ivrigt omfamnar i den andra vågskålen.