Middag med en älskad skithög

Min älskade är så vacker när hon strålar. En sommarflicka som solen kysser. Okej, när hon har en dålig dag är hon ett envetet novemberregn, men jag älskar henne, hon är min. Jag skiter i att hennes ordvitsar suger, för hon har ett gott och nyfiket hjärta. Hon är ibland kall och oförlåtande, men samtidigt full av glädje. Hon är ett bångstyrigt barn, men också en sensuell kvinna i vars famn jag alltid somnar tryggt.

Jag älskar henne, jag älskar Göteborg. Men, på sistone har det gjort mer ont än på länge. Ikväll bjöd jag henne på middag för att tala ut. Hon var tvär från första stund, sur från en promenad i ett septemberregn.

”Jag är inte sämre än andra”, sa hon mellan tuggorna när vi åt förrätt. Hon tittade bort och jag såg hur taffligt hon sminkat sig. Under ett verkningslöst lager kräm var fasaden sprucken. Där fanns ett litet sår som var djupare än hon ville erkänna.

”Det spelar ingen roll hur andra är, även om jag håller med att du inte är den ende som gör fel. Vad är det för mening att peka på flisan i andras ögon, om du inte ser den dubbelfakturerade bjälken i ditt eget?”, sa jag.

Mina händer sökte hennes, höll fast när hon ville dra sig undan, och jag sökte hennes blick. Hon flackade, men lät mig till sist fånga henne.

”Det finns inga ursäkter. Jag har aldrig varit en go gubbe, det vet du. Men, jag har köpt att du är den typen. Jag har förstått att det ibland varit ett väl utbrett kamaraderi när du gjort saker, men du har alltid handlat utifrån det goda. Åtminstone har jag trott det.”

Hon vred loss händerna. ”Det är inte jag, egentligen. Det är ett branschproblem. Det är byggarna som gör så här.”

”Våga inte vara en sådan ynkrygg”, sa jag. ”Den jag älskar står rakryggad och erkänner sina fel. Att peka finger är den feges utväg.”

Göteborg reste sig och gick ut på balkongen. Jag bar ut förrättstallrikarna och kom tillbaka med varmrätten – en jävla soppa. Hon återvände trotsigt till bordet. ”Det är branschkutym i den branschen att mygla, det vet alla”, sa Göteborg och försökte att sluka soppan utan att den spillde på henne, men det bildades snabbt en stor, ful fläck på klänningen precis ovanför hennes hjärta.

”Om du visste, varför anställde du inte någon som kunde stå emot det? Varför kontrollerades inte fakturor och annat? Hur kunde det här fortgå i flera år? Om du visste, varför satte du inte stopp? Du visste, men höll käften, eller hur? Sen briserade allt och då är det alla andra som är dumma. Ynkligt. Jag kan inte tro på din ärlighet längre.”

Hon tittade ned i bordet, tårarna trängde fram. Det skar i mig att se henne så sorgsen. Jag fattade hennes händer igen. Hon protesterade inte den här gången. Hennes blick, glansig av tårar, mötte min.

”När du förändrade fyllekalaset till Kulturkalaset log jag. När du lät en vettig rockfestival bli granne med pingvinerna gjorde du mig stolt. Jag älskar dig trots att du är kass på infrastruktur och att du inte, trots din låt-hjärtat-va-med-attityd, kan få stopp på utanförskapet i våra förorter. Oavsett hur många bilar som brinner slocknar inte min kärlek. Jag älskar dig för att du försöker vara bra, för dina kullerstensgator likväl som dina talande papperskorgar. Men, det här? Säg att det inte är så här du är.”

Hon snyftade och skakade på huvudet. Mina ord nådde fram.

”Peka aldrig finger igen. Det finns slödder som skor sig på våra pengar, men utan din hjälp skulle de inte lyckats. Lova mig att du hittar alla cancertecken innan de sprider sig. Jag älskar dig gränslöst, men gör aldrig så här igen.”

”Jag lovar”, sa Göteborg. ”Kan man få lite dessert? Jag behöver en sockerchock.” Och, som den naive och förälskade romantiker jag är, nickade jag och hämtade två passionspannacotta ur kylen.

”Du är en go gubbe”, sa Göteborg.

”Don’t push it, då får du inte sova över utan får ta dig hem med hjälp av en kollektivtrafik som har världens sämsta taxesystem”, sa jag.

Göteborg hade inget käckt svar. Jag tror att hon någonstans skämdes. Det vore fanimej på tiden i så fall.

About these ads

2 kommentarer

Under Surrealism och ovanligheter

2 svar till “Middag med en älskad skithög

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s