Blank, inte tom

Det är en renande promenad, mitt på lördag eftermiddag. Jag vandrar till min brorsons dop. Jag följer spårvagnsspåren till Härlanda och tittar på kvarteren jag nästan glömt. Och så glömmer jag allt det ledsna längs de där vägarna, för att inte bli tom inombords igen. Låter inget komma åt mig.

Jag är blank. Och redo att översköljas, fyllas och älskas.

Småbarn klänger vid mitt ben. En försöker bita mig i röven. Signe (är bäst) pusslar lugnt och kallar mig Ajo-Bajo. Jag går ut ett ögonblick, skakar på huvudet för att inte släppa in de tomma tankarna om varför har jag inte det här? Varför är jag inte far? Det fungerar. Jag går in i rummet igen.

Jag är blank. Och skrattar med släktens alla grenar.

Vi skålar i cider. Han är tagen efter dagen. Stolt, men så hälsar hans förflutna på. Folk vill höra om hans vilda år. Sorgen i hans ögon skär i mig. Hans igår är inget att minnas, det är dagar du helst vill supa bort. Han berättar, jag lyssnar. Och jag säger åt honom att prata om annat, att han har en dotter, att han är en fantastisk far och att han är älskad av alla. Jag tillåter inte att tomheten griper honom eller mig ikväll.

Jag är blank. Och kramar om min gode vän.

Det är en höstblöt promenad, strax innan natten. Jag slits mellan då och nu. Tänker på orden och dagen. Det myllrar fram tankar, infall, lust, olust och så mycket annat. Skärvor av andras olycka. Glimtar av min egen kvarvarande vandring. Det rycker i mungipan, snarare än bränner under ögonlocken. Tomheten gör sig inte i natt.

Jag är blank. Och poppar dumt nog popcorn.

Mitt i natten, när min iPhone magiskt går över till vintertid, ligger jag vaken. Buffé + tårta + cider en masse + popcorn + cola var ingen magisk cocktail. Jag mår helt enkelt för jävligt, men skrattar ändå över att den här extra sovtimmen jag fick, den tillbringar jag i fosterställning. Så, egentligen är inget förlorat, det var ju en extra timme. Jag känner tystnaden runt mig, den fyller det som en gång var tomhet i det här rummet.

Jag är blank. Och somnar in i en dröm som gör mig lycklig.

I det gråaste av väder fånstirrar några vänner på en söndagspizza. En av oss fick stryk av polisen igår. Hon är allt annat än en råbarkad buse. Vi pratar om det som varit, tristessen och den däringa världen vi bebott ihop. Vi tror på något annat, något mer och annorlunda. Det går inte att bara släntra på och vara för liten. Vi är för gamla för det, betalar och går vidare.

Jag är blank. Och jag har inga genvägar till tomheten inom räckhåll.

Det är söndag kväll. Jag har ingen tomhet att luta mig mot. Jag är blank.

… ren?

About these ads

7 kommentarer

Under Vardagsbetraktelser

7 svar till “Blank, inte tom

  1. Ren. Låter det som.
    Stark. Också.
    Och skriver vackert gör du som alltid AjoBajo

  2. Så vemodigt, och så vackert. Jag började nyligen läsa din blogg, och jag kommer definitivt att fortsätta.

  3. Dina ord är poesi och de berör mig varje gång.
    Här kommer en söndagskram.

  4. just idag känns dina tankar så nära mina på många sätt.Att vara blank är att vara klar,vara redo för något nytt, någon form av förändring. Som ett tomt blankt papper. En insikt en känsla, en lättnad.
    Tack för kloka ord Anjo…som vanligt.
    kramen

  5. @Åsa … Du har rätt, tror jag. Och tack.

    @dekorum … Tack! Och nu har vi råkats på twitter också.

    @Carina … Tusen tack :)

    @Bittan … Precis så känner jag. Jag älskar ordet blank.

  6. Sis 1

    Jag – och Signe – säger det igen. Du får låna henne när du vill Ajo-Bajo… Hon diggar sin fadder.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s