Tanterna som bibehöll folkhemmet

Under julen diskuterade jag och en vän, kort men intensivt varför svensken blir tjockare. Han sa att det berodde på demonteringen av folkhemmet och att den i sin tur bottnade i en brist på tanter.

”Vad menar du?”

”Minns du fluortanten som kom till skolsalen?”

Jag nickade. Varje vecka i mellanstadiet brukade jag sitta och hoppas – ”inte idag, inte idag, inte idag” – och sen knackade det olycksbådande på dörren. En liten mugg, sila mellan tänderna, fusk upptäcks på direkten och så spotta ut.

”Men, det här med att vi är tjocka”, sa jag sen.

”Låt mig fortsätta. Tandsköterskorna och skolsköterskorna – tanter. De på bibblan som gav oss bra böcker att läsa – tanter. De som plockade godiset åt dig i affären – tanter. Alla bakom diskarna på konditoriet där du köpte bröd – tanter. Överallt tanter. Och vi hade det bra. Tanter var trygghet och gav oss lagom, lärde oss rätt och fel. Hur är det idag? Ont om tanter. Vad händer? Kaos och frosseri och skit i hälsan, vet jag.”

”Det finns ju fortfarande tandläkare och vårdcentraler med tanter”, började jag.

”Ja, men uppblandade och utmanövrerade av yngre och vilsna typer. Apoteket var fyllt av tanter, nu är det utsålt och anonymt. Kundklubbar istället för tanter? Och, voila – vi mår sämre än någonsin.

”Åter till grundfrågan, blir vi verkligen tjockare av bristen på tanter?”

”Du köper inte kanelbullar av tanter, du köper bakelser större än sjuttiotalets BNP av whatevermänniskor. Istället för ostfrallor är det såsdrypande pizzor. Plockar tanter godis åt dig, så att du får för exakt en femma? Nä, du plockar själv och – oj, det blev visst ett kilo den här lördagen också. Det finns för få tanter, vi är övergivna och bortkomna – och tröstäter därför.”

”Men, vi åt väl vad vi ville förr också?”

”Herregud”, sa han. ”Har du glömt kostcirkeltanten?”

Jag nickade, fast jag kände att något högg till i hjärnan. Han såg min tvekan och pekade på mig. ”Du minns, du har bara tryckt undan det.

Och plötsligt kröp minnet av kostcirkeltanten fram. Hon kom alltid i sällskap med fluortanten, drog fram en kostcirkel som såg ut som ett snurrhjul på tivolin, och berättade om hur viktigt det var att äta varierad kost. Gjorde man inte det, då skulle man bli tjock.

Märkligt nog fanns det exakt en tjockis i varje klass då, nästan som om Standardiseringsinstitutet haft ett finger med i spelet. Och tjockisen spändes alltid fast vid kostcirkeln efter att ha fått äta tårta och godis i överflöd. Sen snurrade tanten hjulet och när hon stannade det, då spydde tjockisen. ”Så går det när man äter för mycket dumheter. Förstår ni”, sa tanten sen.

”… ja, snälla kostcirkeltanten”, sa jag och tittade på min vän. Han nickade och log. ”Förstår du nu? Tanterna höll oss friska och smala, utan dem är vi dumma och feta och folkhemmet klarar inte vår tyngd utan vittrar sönder.”

”Jag vet inte”, sa jag. ”Det var inte min typ av samhälle. Det var elakt mot tjockisar, de ville ju inte spy och bli retade. Kändes inte så värst folkhemmatrevligt, va?”

”Man kan inte göra omelett utan att knäcka ägg och tjockisarna var äggen”, sa kompisen.

”Jag gillade inte alls den tiden. Barnprogrammen var av typen: det här är en snopp, när den blir glad blir den hård – men när du blir glad ska du vara mjuk, mitt barn. Det var för mycket Tantasex, om man säger. Jag föredrar en värld där jag skriver framtiden själv, inte spelar med i en slags charad som kanske inte ens pågår mer än i teorin. Om det ger mig en extra bilring, so be it.”

”Du menar att du vill leva i ett Utopia där människor har ett mål”, sa polaren. ”Du hänger upp din framtid på en fåfäng dröm.”

”Du förlitar dig på utdöda tanter”, sa jag.

”En tant slog in den här”, sa han och sträckte över sin julklapp. Den var perfekt formad och snöret var krusidullat på bästa sätt.

”Jag slog in min själv”, sa jag och sträckte över något buckligt med på tok för mycket tejp.

”Jag gissar att det här är en bok”, sa jag sen.

”Du har rätt”, sa han. ”Men, vad fan är det du slagit in, det går inte att gissa.”

”Det är så jag vill ha det”, sa jag.

Han fattade till slut …

 

4 kommentarer

Filed under Vardagsbetraktelser

4 responses to “Tanterna som bibehöll folkhemmet

  1. Helt klart en tänkvärd tanke. Eller tantvärd kanske? ;)

  2. Ännu en gång ler jag i tunnelbanan. ska hålla utkik efter tanter och buckliga paket idag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s