Själmordsbombaren

Helt utan förvarning slog han till, mitt i rusningstrafiken – en själmordsbombare. Jag vet inte om det var min bombsäkra väst av god smak och lust till något större som räddade mig, men jag kunde resa mig rätt omedelbums efter explosionen och den tryckvåg som skapade total tomhet på platsen.

Ytterst snabbt var räddningstjänsten på plats, liksom stora bussar med bland andra specialdrillade bibliotekarier, lättillgängliga poeter, opretentiösa opersångerskor, performanceartister som faktiskt åstadkom något, normalstörda konstnärer och extroverta frimärkssamlare. Deras uppdrag var att försöka rädda folk från att bli totalt själlösa och snart fylldes luften av deras rop.

”Den här människan är inte helt förstörd, ge honom ett Vivaldidropp” … ”Jag behöver en Shakespeareklämma här borta” …  ”Undan, jag ska ge flickan en jättedos ur La Traviata” … ”Ge inte upp, jonglera med några sågar och se om inte ögonen reagerar” … ”FÖR GUDS SKULL, STOPPA DEN DÄR MIMAREN, HAN ÄR DÖDLIG” … ”Den här är döende, ge honom mun-mot-operettmetoden, blås ner lite tenorstyrka i lungorna” … ”Slå’na på knäna med Brott och straff och se om han har några reflexer” … ”Fan, jag glömde adrenalinsprutan, jag får köra upp Lillstrumpa i fejset på honom” … ”Kolla pulsen, 1001 klassiker, 1002 klassiker, 1003 klassiker” …

En till synes oskadd man reste sig upp. ”Jag mår bra. Jag är okej. Jag ska hem och se på Det okända med Caroline Giertz.” Flera kulturtyper slängde sig över honom och tryckte ned honom i asfalten. ”Han yrar, måste vara svår posttraumatisk chock. Det finns ingen tid att förlora, ge honom en överdos poesi, skit i versmått och sånt, bara kör.”

Längre bort skakade några dramatiker på huvudet. En man låg och tuggade fradga samtidigt som han reciterade hela Tv11:s tablå. ”Sätt honom på ett coca-cola-dropp och koppla honom till tv-shopsrespiratorn. Det håller honom vid liv tills hans anhöriga kan bestämma vad som händer.”

En man i tvångströja påstod att han var försenad till videobutiken. ”Jag vill hyra Black Jack, jag vill hyra Black Jack”, vrålade han tills en timid bokhandelsanställd dam slog till honom i huvudet med en av James Joyces klassiker. ”Det var fan värt en lex Maria”, sa damen och ryckte på axlarna.

När de kom fram till mig kände en bibliotekarie mig på pulsen och en avantgardistisk estradör läste igenom anteckningarna i min lilla Moleskine, tittade på mig och gav tummen upp. ”Han har djup och tankar. Han är utom fara. Vi tar hand om nästa.”

Jag sträckte på mig, borstade bort dammet och gick därifrån. En man sprang in i mig och fortsatte sen nedför gatan jagad av fyra stycken medlemmar ur symfonikerna.

”Det går fortare om ni lämnar era stråkinstrument här”, skrek jag, men de fyra cellisterna verkade inte bry sig. De var helt fokuserade på att fånga en galning som rusade längs Avenyn och slängde av sig kläderna samtidigt som han skrek: ”Harald Treutiger är bäst.”

Terrorism är hemsk. Och aldrig har resultatet varit hemskare än idag tänkte jag när jag vände mig om en sista gång. Där satt hundratals människor med livlösa blickar och stirrade in i en tegelvägg i tron att det var ett nytt underhållningsprogram på TV3. ”Måns Möller, Måns Möller, Måns Möller”, mässade de och skrattade entoniga och meningslösa skratt.

Jag ville gråta …

 

About these ads

Lämna en kommentar

Under Surrealism och ovanligheter

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s