I år är det nio år sedan jag dog

Det här blogginlägget har jag försökt att skriva i två år.

Det var en tid inte olik denna, 2002. Jag vandrade allt som oftast omkring med ett stråk av sorg någonstans. Glad över så mycket, men djupt sorgsen över kärleken. Då nyseparerad, nu torrlagd sedan för länge.

Jag har känt tankarna från då oftare på senare tid. Frågor och funderingar, tvivel och misstro som bubblat upp över tillkortakommanden och så-här-skulle-det-ju-inte-bli-dagar har fört mig mot mitt svartaste rum. I år är de där tankarna en märklig drink, för de blandas med en vetskap om hur jävla bra och strålande jag är. Då var de allmängods, dagliga dippar.

Jag är nio år bättre idag och öppnar aldrig dörren, inte ens när tomheten vill äta upp mig som en tallrik meningslösa flingor. Nu är jag vacker och hel på ett sätt som inte ens hjärtats mörkaste och dystraste kanotfärder på Styx kan få mig att tappa tron på.

Våren 2002 var jag ett vrak, villigt att spolas i land var som helst. Jag levde bokstavligen i en halv lägenhet (bodelning rätt av), hatade promenaderna till ett jobb jag hatade, hatade promenaderna hem till en tomhet jag hatade.

Sommaren kom och allting raserades då jag blev en jävla clown i en absurd mediacirkus när en ängel dog i ett supporterbråk (vila i frid, Tony). Allt var totalt värdelöst.

Så, jag gick med i en sekt.

Finfin på papperet – en filosofisk förening; lär känna dig själv; må bättre; bli hel. Vad den heter? Glöm det, jag kommer aldrig att yttra dess namn i skrift eller ens i samtal med en främling.

Det var, för att vara brutalt ärlig, ett högst omedvetet självmordsförsök, dolt bakom en solkig aura av att jag var medveten och minsann mådde bra. Filosofin blev min drog. Jag överdoserade tre dagar i veckan. Lämnade allt för de där timmarna. Trodde på dess helande kraft.

Kruxet är bara att om du tror att det du ser i en skrattspegel är sant, då förstår du inte hur trasig du är.

Om du tror att du växer, när du egentligen gömmer och strimlar sönder dig själv, då är du illa ute.

Om du tror att du ger själen näring, när du egentligen doppar den i tjära och tuttar eld på den, då är du död.

Och jag var i allra högsta grad död. Alltför länge.

Vi var en märklig blandning, men ganska många som herr Johansson – det vill säga akademiker. Där satt vi, läkare, advokater, ekonomichefer, chefer av andra slag och blåste upp oss själva. Förblindade trodde vi att vi hade hittat förståelsen. Vi citerade Buddha och Sokrates och tänkte fritt. Vi var bättre än dig som läser det här. Vi var upplysta. Vi visste. Vi var lite finare.

Eller hur? Det fanns inget fritt där, bara blinda följeslagare till en 25-öresfilosofi och Ankeborgspsykologi.

När fattade jag slutligen mitt eget bästa?

Kanske var det när jag sa att jag föredrog en oskriven bok, där jag själv skriver historien.

Kanske var det när jag såg de bortvända ansiktena och skrynklade ögonbrynen efter att jag sagt att jag inte tror på någon absolut sanning, vare sig den är religiös eller profan.

Kanske var det då en högt uppsatt medlem undrade när jag skulle växa ifrån det här med julen som jag insåg att det högre medvetandet mest var en flykt från familj och släkt för en del.

Kanske var det när min bäste vän ringde från Stockholm och sa att om jag inte slutade med de här dumheterna skulle han åka ner och ”sparka mig på kuken”.

Kanske var det när ledaren tyckte att det nog var dags för min mamma att gå vidare (=dö) dagarna efter att hon fått stroke som jag slutligen fattade att här fanns ingen storhet, bara ett gäng babblande dårar som är rädda för livet som jag vill leva det – det vill säga kärleksfullt, naivt och utan gränser.

Det var definitivt rätt beslut, vilket rätt skrattretande bevisades i sin patetiska hotfullhet när två medlemmar efter mitt avhopp sökte upp mig och frågade om jag sett till att en medlem blivit av med föreläsningar. Om så var fallet skulle det ”inte bli roligt att träffa dem på stan”.

När de gått visste jag att jag vunnit över mig själv, inte över dem. Det var aldrig ett krig. Vi var lika vilse allihop, jag bara råkade vakna och tog mig hem till mig själv. Jag blev den fågel Fenix som jag hade känt där mot slutet och som – oerhört tydligt – störde de andra när jag påpekade det.

Jag försökte döda smärtan där. Så dumt. Jag använde mitt ordlekande, min talang för det vackra skrivandet och blev en charlatan utan innehåll. Under de åren, nästan två hela år, skrev jag inte ett sant ord i mina böcker. Så slösaktigt.

Och, jag förstod inte ett jävla dugg under tiden. Det var först dagen efter jag slutligen lämnade skiten som jag förstod när min chef sa att jag över natt förvandlades till en varm man. Jag var chockad. Allt jag trodde jag varit – jag hade varit motsatsen. Mer förstående? Pröva mer fördömande, kall och frånvänd. I två år hade jag, utan att fatta det, försökt förlora alla mina vänner. Alla finns kvar idag, kan vänner få bättre betyg?

Samma tvivel som då finns i år. Men, även om inget har hänt är allt förändrat. Jag är singel, men som jag brukar säga – aldrig grus. Okej, ibland är stenarna små och vassa, det ska erkännas. Ändå, jag kan aldrig dö igen. Inte på det sättet. Det finns för mycket jag för att kvävas.

Är jag frisk? Nej, det blir jag inte. Så sent som i januari föreslog en kompis, också ex-medlem, att vi skulle fika med en tredje ex-medlem. Direkt gick larmet i skallen – tänk om de fortfarande är med och bara vill kolla av mig? Jag slog bort tankarna, men insåg att de där åren är en psykisk cancer som aldrig kan dö helt och hållet. Sju år senare och jag blir nojig? Jösses.

Jag kan aldrig bli helt frisk. Det här är inlägget är däremot en vitaminkur och hela mitt liv är en bromsmedicin; mamma, pappa, sju syskon (jag är nummer fyra, så vet ni det), syskonbarn, ingifta, vänner, min agent, skrivandet, jobbet, kollegor, gräsänder, ormvråkar, jippiestunder, hoppa-i-brunnen-dagar och så vidare.

Allt är bättre nu än då. Även smärtan. Jag lever. Det gjorde jag inte för nio år sedan. Då fanns jag inte alls.

Det tog två år att skriva det här. Äntligen är det gjort.

About these ads

97 kommentarer

Under Kärlek och andra känslor

97 svar till “I år är det nio år sedan jag dog

  1. Ann

    Stort, vackert och bitvis djävligt sorgligt.

  2. Glimmering… och så bekant -fast annorlunda

  3. Långt, utlämnande, välskrivet och väldigt gripande. Skönt att du mår bättre och hoppas du hittar en fröken Anjo som du trivs med!

  4. Finaste finaste Anjo. Så starkt, så bra, så du! Nu är det bannemig dags för det där melankoliska glaset vin vi babblat om i snart ett år.

  5. Väldigt sorgligt, väldigt fint!

  6. Ann – absolut, jag är glad som är här och att jag inte föll hela vägen – men, det beror på att jag är jag och att jag har världens bästa familj och vänner som jag kan luta mig mot när jag inte kan stå själv.

    Nemo – jag tror vi lite lätt har berört det här när vi träffats, och jag misstänkte att det skulle träffa dig lite.

    ruggighund – ja, hon får gärna vara lite annorlunda jämfört med mig, käre kollega. Det är bra om hon inte gillar fotboll, till exempel ;)

    Abbes pappa – apselut, efter påsk? Jag ska tydligtvis till krokarna där nästa kommentator på den här listan bor över påsk.

    Ulrika – nickar och nickar, men med ett lyckligt delslut.

    peronis – tackar.

  7. LG Toftefors

    Bra skrivet. Sorgligt? Nej, tvärtom en man som blir klokare är j..ligt positivt.

  8. Huldran

    Låter som om du var rätt långt ned på botten av skogstjärnen – skönt att du studsade uppåt igen utan att fastna med fötterna i förrädiskt sjögräs!
    Kram Huldran

  9. LG – det har du en väldig poäng i, det är helt sant.

    Huldran – med en som dig i mitt liv finns inget sjögräs som kan snärja mig, det vet du, min vän :)

  10. Wow, vilken text. Hur du använder ord är i mina ögon konst. Wow.

  11. S

    Det är när du skriver om sånt här du skriver som bäst.

  12. Pingback: Vacker läsning skrivet av Anjo

  13. Linn – oj, tusen tack.

    S – både ja och nej. En del av mig är det här och poesin, en annan del är killen som behöver skriva om komodovaraner i cykelbyxor och annat bara för att det är stundens ord – men, du om någon vet det. Jag håller dock med om att innerligheten och det vackra är det som lockar mig innerst inne. Du känner mig bättre än nästan alla, men ändå inte alls och … äh, fan vad svårt att skriva till dig, fortfarande, vackra S.

    • S

      Nej, jag måste vara hård. Det är sånt här du bör skriva om, eller vaddå bör, men det är här som det känns, det berör. Som p2 en måndagmorgon, det blir av vikt, det betyder något. Du kan skriva. Please, gör det på det här sättet, det är så du kommer vinna framgång, både för dig själv, och officiellt.

      • P2 med en kopp kaffe? Jag kan se det framför mig …

        S, jag har lite svårt för att säga emot dig, även om jag vill på ett sätt – i en bok som ingen har sett än, men som kommer, där är den här känslan överallt. Det är bara det att ibland är varje rad en terapisession, en vandring in i det som aldrig blev och alla mina frågor utan svar; den tar sin tid. Tack för dina fina ord, du har rätt – även om det sticker att läsa dem, som du säkert förstår …

        • S

          Ja, jag vill inte sticka och trycka in vassa knivar. Jag vill bara att du ska utnyttja din potential som ord- och meningsmakare. Och enligt mig gör du det när du är allvarlig. Det är där du verkligen kommer till din rätt.

  14. Tomas Nyberg

    Stark text. Att ta sig ur detta kan inte ha varit lätt.
    Men det låter som att du har tagit en gruvlig revansch. All lycka framöver!

    • Inte revansch egentligen, det var mot mitt eget vansinne i så fall. Det finns ingen illvilja mot någon som var/är medlem där, de är lika bra människor som alla andra.

      • Tomas Nyberg

        Revansch var kanske fel ord…det är väl det som Blåvitt brukar ta:)
        Men en väldigt fin och välformulerad text var det. Tack för att du delar med dig!

  15. Fredrik Ganslandt

    Du skriver vemodigt. Som en skön, spröd och böljande text till en låt man gillar att bli lite sorgsen till. Akustisk så klart. Naket. Men sorgligt var inte känslan som drabbade mig. Ärligt, härligt och rasande begåvat. Mer så. Med det bästa av slut.

    Jag är glad att du inte är död längre Anjo. Det hade nämligen varit jävligt sorgligt.

  16. Fina du. Kram!!! Och tack för att du delar med dig av dig, av ditt och av dina tankar. Vet inte riktigt hur jag ska få till en kommentar som säger det jag menar… Hoppas du förstår värmen i kramen helt enkelt.

  17. Välkommen till baka till de levande och också stundvis trasiga eller fransiga i kanterna iallafall!
    Stark berättelse och vilken styrka att skriva, en stor kram! Har också en berättelse som ligger och tuggar men den kommer när den kommer! OCh vilken språkkänsla, wow!

  18. Malin

    Oj! Du berör och jag finner gemensamma nämnaren…

  19. Modigt att du delar med dig!!!

  20. Du.Är.Så.Jävla.Bra.

    Punkt!

  21. Jag blev berörd av din text och det är väl ett gott betyg om något. Modigt att få ner det i ord och starkt.
    Tack,

  22. RK

    Tänk, så klok och insiktsfull du är efter den erfarenheten. Vi har väl alla provat oss fram på lite knöliga, och ibland farliga, vägar i jakten på något bättre, större, lyckligare. Utan styrka, självförtroende och mod tar man sig sällan igenom snårskogen. Men det gjorde du. Något tilltufsad, men med ytterligare en erfarenhet i ryggsäcken. Och som sagt – betydligt varmare. :)

  23. Du är fantastisk. Och jag är så glad att du finns i min närhet genom dina ord på det sätt du gör. Säger det inte ofta nog! Livet är en jäkla resa. Och vackert med dina ord om just din resa. Glad Påsk!

  24. Stark läsning. Stort av dig att komma ur det hela, och att du berättar.

  25. Modigt och klarsynt! Du berättar på ett enastående sätt.

  26. Du är helt fantastisk, Anjo. Jag har sett det här på nära på håll och vet hur fruktansvärt svårt det kan vara. Kärlek från mig.

  27. Eva

    ”….bara ett gäng babblande dårar som är rädda för livet som jag vill leva det – det vill säga kärleksfullt, naivt och utan gränser.”
    Precis där! Konstigt att det enkla alltid verkar vara det svåra… :) Väldigt bra skrivet och stort tack för att du delar med dig Anjo, vem du än är och vart du än befinner dig i livet i världen och universum. Från hjärtat och ut i rymden.

  28. Sis 1

    Jag är stolt storasyster.

  29. Tack. Tack för att du delar med dig. Tack för att du lär oss att alltid finns en annan väg. Tack för att du sprider vidare hoppet om framtiden som väntar på varje en av oss. Tack för att du berättar och gör dig naken för att stärka oss genom dig.
    Det finns nog inte slut på antal ”tackar”.
    Känner mig som en elefant med eget ordförråd i jämförelse med ditt.
    Tack.
    Just det!
    Glad Påsk:)

  30. Du är fantastisk Anjo.och jag är så glad över att jag är här och delar dina tankar och ord. Du är stark men alla starka behöver i bland svaja lite för att också ödmjukheten ska falla på plats i det som kallas Livet.
    Livet är förbannat tufft i samma stund som det kan vara alldeles alldeles underbart. Dina ord får mig att bli rörd till tårar. För man kan ana den enorma kraft det tagit för dig att blotta ditt liv här. En stor kram till dig Anjo!!!

  31. Vilken text! Blir väldigt berörd av det du skriver och är glad att du kom ur detta. Allt gott!

  32. Carina Castilla

    Anjo, denna text berörde mig oerhört och hade du stått här framför mig just nu så hade jag gett dig den varmaste kramen.
    Tårarna rinner ner för min kind och jag har en klump i halsen, beror nog på att jag själv är ganska trasig inuti och känner igen mig.

    Skönt att du valde att gå framåt ändå, men erfarenheten du haft har ju lärt dig en del och det delar du med till oss.
    Tack.

  33. Härliga du och fantastisk text. Starkt. Kramar & kärlek.

  34. Så det är din historia. En del av den i alla fall. Tack för att du delade med dig. Är innerligt glad över att du är helare nu.

  35. Archibald

    Det är svårt att i ord återge känslan jag fick av din starka text. Det var läsning som väckte egna minnen och tankar om andra saker, på ett kanske lite obehagligt, men bra sätt. Det kändes lite som skrivet av en sån där person man skulle vilja lära känna. Glad påsk på dig.

  36. En läsning som berör mig på liknande vis som många andra redan har beskrivit. Det krävs mod och perspektiv både på sig själv och sin omgivning för att skriva något som detta.

  37. Välformulerat och berörande! Tack för att du delade med dig. Modigt. Och stort lycka till!

  38. Starkt, medvetet, insiktsfullt och vackert i en salig blandning. Blir man inte berörd av det här, då blir man inte berörd.

  39. Pingback: Här vill jag pusha för en blogg jag gillar skarpt « mycketyck

  40. Ganslandt – tack, och tack detsamma – jag får bjuda dig på en öl snart, Big Kahuna.

    regnnatt – den värmde finfint

    Yvonne C – tack för det fina berömmet.

    Malin – tack och vilken är nämnaren? Sekt?

    Sofia – tack, jag tror nog att det är mest naturligt snarare än modigt, det förklarar lite av vem jag är :)

    Stefan – nästa gång jag är på Söder SKA vi ses.

    mycketyck – tack själv, ska läsa din blogg noga i påsk.

    RK – tack, rollokolan

    ingrid – puss

    Brit – tack du och glad påsk själv

    Plastfarfar – vägen ut var både min och omgivningens förtjänst, familjen och vännerna är jag evigt tacksamma för detta, även om ingen pressade mig.

    Fredrik J – tackar

    JCMAS – tack du, jag glömde berätta det här över kaffet senast ;)

    Eva – tack, rymden är alltid oändligt stor :)

    Sis 1 – gott det och du, Signe är bäst.

    elwira – tack, väldans fint sagt.

    Bittan – tack och det tog cirka två år att komma hit :)

    Jerry – jag är rätt nöjd själv, tack du.

    Carina – det finns alltid ett framåt :)

    Colour – tack detsamma du :)

    Linnéa – oh ja, men det har jag förklarat ytterligare någon annanstans redan. och du är en av de sköna människor som piggar upp mitt liv.

    Archibald – det är ett fint betyg det, glad påsk

    Kjellberg – ja, ett mod på sätt och vis, men också beslutsamhet att inte poetiskt svamla om mörker som en naturlag, när mycket av det bottnade i skam (?) över snedstegen förr.

    Doris – tusen tack.

    Karin – tackar, gillar särskilt det med salig blandning, så är det och sån är jag.

    ALLA (hoppas jag svarat alla) – tack, jag är grymt berörd av alla hejarop här, via mejl, sms, Facebook, twitter och så vidare. Det finns mycket kärlek på nätet som räcker vidare ut i ens analoga själ :)

  41. Gripande. Jag är helt tagen.
    Stor kram, en särskilt varm.

    /Marie

  42. J1

    Hejsan Kompis!
    Det var ett skönt statement, text, kåseri, blottläggande eller vad man nu skall säga. Bra skrivet som vanligt, men framförallt vettigt innehåll och ett par Doc Martens kanske kan sova vidare i skohyllan.

    Just nu är det ju hela havet stormar här, men en liten öl snart borde väl kunna ordnas.

    • Definitivt, jag måste kolla underverket också. Träffade din farsa i måndags, han var stolt som en farfar ska vara.

      Tack för att du hotade med sparken och tack för att du höll inne den. Om jag någon gång ska bli far underlättar det om den delen av kroppen inte är krossad.

  43. Pingback: Grund (nedslag i nuet i egen rytm) | Word up, Anjo

  44. Läser ikapp min RSS och blir tagen: Helt makalöst bra och skakande bit text. Och modig, modig. Jag vill höra mer.

  45. Wow, vilket inlägg det blev efter två år på jäsning, eller vad man ska säga!

    Till dem som fortfarande är skeptiska till internet (jo, de finns, hur otroligt det än låter) vill jag bara säga: Hur hade annars så många fått ta del av en sån här djupt personlig historia? (Och nej, skeptikerna lär väl knappast läsa min fråga här, men vi kan väl kalla frågan retorisk då.)

    Fortsätt skriva, vetja! :)

  46. Helena – det tackar jag och vaktlarna för …

    dekorum – jag lovar, det kommer en fristående fortsättning skriven på ett frenetiskt sätt som jag aldrig testat förr. Just nu finns den bara i skallen, men håll ut ;-)

  47. Pingback: Mitt i en förändring | Word up, Anjo

  48. Äntligen!
    Och inte Gert Fylkingskt äntligen utan nu äntligen tog jag mig tid att läsa ikapp allt du skrivit. Att jag missat den här pärlan till diamant. Fast det mesta du skriver skiner, både fantasi och verklighet.

    Tack Anjo. Du ger ljus till mig med.
    /Farsan

  49. Mediamixify

    Två värdefulla år… och ljus.

  50. Pingback: Dag 1 | Word up, Anjo

  51. Pingback: Berättaren och upplevaren | Word up, Anjo

  52. Pingback: Idag är det två månader sedan jag återföddes | Word up, Anjo

  53. Pingback: Halvtid: Anjo vs. då 20-0 | Word up, Anjo

  54. Pingback: Frihet, mer frihet | Word up, Anjo

  55. Pingback: Det går bara inte att dö i Skatås | Word up, Anjo

  56. Pingback: Nästa steg | Word up, Anjo

  57. Anna

    Råkade på din text via ett utdrag, ett citat, jag såg på facebook och blev nyfiken på. Är i grunden smått allergisk mot ”fina, viktiga texter”. Ibland till överdrift, det är såklart mitt problem. Men. därför blev jag extra förvånad när jag fortsatte läsa, och läste hela inlägget. Och dessutom tyckte det kändes så pass viktigt och relevant att jag ville skriva en kommentar. Det gör mig glad när jag råkar ut för sånt här och får mina fördomar både bekräftade och fullständigt ställda på ända. Intressant, tack.

    • Tack, säger jag. Det är ett förbaskat fint betyg att du skriver som du gör om mina ord. Ofta är fina, viktiga texter en balansgång och jag trillar nog dit då och då, men ibland är de just viktiga och måsten.

  58. Pingback: Min eviga kärlek – orden och skrivandet | Word up, Anjo

  59. Vilken text Anjo, så stark, så naken och så berörande! Jag satt stilla i flera minuter tagen av din text, fick läsa den igen och jag läser den igen även om klockan är så helskotta mycket men för mig har just nu tiden stannat! Ta hand om dig! Kram

  60. Pingback: Granne med förgiftade rosenblad | Word up, Anjo

  61. Pingback: Ingen mun-mot-mun med mitt lik | Word up, Anjo

  62. Pingback: Från lorum ipsum-tillvaro till popcornrespit | Word up, Anjo

  63. Pingback: Identitet känd | Word up, Anjo

  64. Pingback: Från ordhora till ordgud | Word up, Anjo

  65. Pingback: Jag mötte en av dem | Word up, Anjo

  66. Pingback: Lite död, mycket liv | Word up, Anjo

  67. Pingback: Att åka förbi platsen där jag försökte dö | Word up, Anjo

  68. Pingback: Naken i törnbuskarna (på väg från vänthallen) | Word up, Anjo

  69. J

    Tack…jag kan inget mer säga än Tack…

  70. Pingback: Oj, vad det small till | Word up, Anjo

  71. Pingback: Tio år efter min död – ett lyckligt liv | Word up, Anjo

  72. Pingback: Vasagatan, tio år senare | Word up, Anjo

  73. Pingback: Efterdyningar | Word up, Anjo

  74. Pingback: Farväl, vemodet. Hej då, Olskroken. | Word up, Anjo

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s