Mannen på ölbacken m.m.

Vi är på väg till en kund när vi passerar honom. Han sitter på en dansk ölback och spelar på en plastsynt. På trottoaren framför honom står en tom konservburk som han hoppas få fylld med slantar. Det står Bullens pilsnerkorv på burken. Han är sliten, men värdefull. Det är en hjärtevärmande syn. Han är lika bra som jag. Inte bättre, inte sämre.

Det väckte liv i en diskussion som jag och ölgudinnan hade på krogen när vi pratade om amerikaner. Ni vet, de där som vi gärna skojar om. De har aldrig varit utanför USA och besöker de till slut London så säger de att de har varit i Europa. Vi skrattar och glömmer snabbt att vi säger att vi har varit i USA så fort vi sett Frihetsgudinnan.

Tankarna på amerikanerna fick mig att tänka. De har 50 stater att besöka innan de lämnar USA. Har jag ens besökt alla landskap i Sverige? Nej. Herregud, har jag besökt alla stadsdelar i Göteborg? Ja, jag tror det. Fast, handen på hjärtat, jag har nog inte varit i Rannebergen sedan jag spelade tomtecupen där för 26 år sedan och ungefär lika länge sedan är det jag promenerade i Hjällbo.

Det slår mig hur lite jag vet om världen bara några hållplatser bort. Och så tittar jag på bostadsrättsaffischerna på Danska vägen. Tre miljoner i Linné, 1,6 miljoner i Lunden och 295000 i Bergsjön. Vad är det som gör den skillnaden? Jag vet egentligen delar av svaret – för mig är det här mina gator. Jag är från östra Göteborg; Björkekärr var min värld, nu är det Olskroken, Lunden och Kålltorp.

Men, jag vet för lite för att försvara den där stora skillnaden. Jo, det är utsatta stadsdelar och jag är inte naiv. Det händer mycket skit i våra förorter, det vet alla som läser tidningar. Men, det som doftar i Backa är allt som oftast middagen, inte utbrända bilar. Jag minns när min svägerska bodde i Lövgärdet, hur vi badade i Surtesjön och hur jag och Tony Kanon vandrade till Angered Centrum när morgonen grydde och lät den delen av staden bada i glitterlöften.

Nyligen gick jag från Kvilletorget till Wieselgrensplatsen med en vän som kände att han måste försvara sina gator och berömma dem. Det var helt onödigt. De var fina, många av mina bästa vänner bor där.

Hjärtan bultar lika varmt i betongen som de gör i prunkande villaträdgårdar och misshandlade barns tårar är lika salta bakom de höga häckarnas gränser som de är i miljonprogrammen. Kanske somnar vissa under dyrare lakan, men det gör inte natten kortare. Eller ljusare. Adresser gör oss inte bättre eller sämre, precis lika lite som kön eller hudfärg gör oss bättre eller sämre.

Jag tror att jag börjar se den stora bilden, men att det gör mig allergisk mot att allt klumpas ihop. Detaljerna gör allt för mig, skönheten i en man på en dansk ölback är lika stark som avsmaken är inför ännu en besutten som låtit sig mutas i denna brokiga stad. Statistiken ljuger förstås inte, vissa gator är värre än andra, men inte på grund av annat än individer som skiter i om de stjäl pengar och liv i Frölunda eller Änggården.

Vart vill jag komma? Ingenstans egentligen. Jag vill bara lufta några saker jag tänkt på när jag promenerat omkring i staden på sistone och ödmjukt känt en växande tro på livet.

Idag var en ny dag och flaggorna som satts upp inför HBTQ-festivalen dansade på bussar, vagnar och från lyktstolpar överallt. Och, bara för att det är ett skönt citat och en självklarhet så måste jag skriva det: det är bättre med regnbågsföräldrar än en mamma och pappa som är åskmoln i 20 år. Jag vet att min kropp och mitt hjärta längtar en kvinnas närhet, men kärlek är kärlek och jag gläds varje gång jag ser ljuset i två människors ögon – det där ljuset som skiter högaktningsfullt i allt vad kön heter. Alla förtjänar kärleken, alla. Oavsett vem de vill ge den till. Kärlek trumfar alltid sekulär och religiös trångsynthet och är alltid värd att ge och få. Flaggorna gör gott i den här staden, de är en påminnelse om att alla har rätt att leva som deras hjärtan önskar i Göteborg.

Var fan är dispositionen och poängen i den här texten, skriker nu redaktörer och puritaner. Skit ni i det, säger jag. Det här är bara små stycken om hur jag funderar just nu och hur mycket som får plats i mina tankar när mörkret flyr allt snabbare.

Spela en sång till, o du speleman på den danska ölbacken. Du ska få mitt guld, det är du värd.

Lämna en kommentar

Filed under Vardagsbetraktelser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s