Idag är det två månader sedan jag återföddes

Det är två månader sedan jag skrev om hur jag dog och jag har fått så många uppmuntrande kommentarer. Det har varit en kärleksresa som nästan tagit andan ur mig – lite som att sätta sig i en bergodalbana och när krönet nås, då skjuter tåget ut i rymden och leker med stjärnorna.

Det har varit två ögonöppnande månader. Såväl utåt som inåt har jag förändrats. Jag ser bättre ut (tolka det gärna minst dubbelt), men vågar också se inåt utan rädsla.

Min blogg har pendlat mellan uppåt, euforiskt och nästan misstänkt knarkpåverkat lyckligt. Det är också de två sannaste månaderna i mitt liv. Jag har äntligen känt den förhoppning som jag så ofta efterlyst i sorgsna och uppgivna toner.

Det sorgsna, ja. Jag älskar fortfarande melankolin, det är ett fint berättande, men jag vill inte vara den ledsna clownen när sminket torkats bort.

Igår fick jag en intressant fråga från Plastfarfar i mitt senaste inlägg:

Glad att du är fri och mår bra. Är de åren förlorade som du ser det?

Nej, ingenting är någonsin förlorat. Om jag hade sagt det hade jag förnekat allt och alla jag älskar.

Jag har mötts av busvisslingar från min balkong, tittat upp och sett ett leende som lovat: skynda dig upp, jag vill ligga naken bredvid dig nu.

Jag har stått på Lundens högsta punkt med en flicka jag älskade och bara njutit av stunden.

Jag har rusat till Sahlgrenska för att vara där när mamma nästan försvann och känt hela familjens kärlek och styrka i varje möte sedan dess.

Jag har rest, sett, upplevt, beskrivit och lärt mig så mycket.

Jag har bytt jobb, mött nya människor som jag älskar innerligt och blivit bättre på allt.

Det har varit nio år som inte var becksvarta alls. Läser man från början här så ser man en ryckig ekg-kurva. Så har det varit; bra dagar och sämre stunder. Massor av skratt, men alltid en lång väg där jag vandrade in i ensamheten för att jag inte vågade ta emot skratten och kärleken fullt ut.

Jag önskade aldrig livet ur mig, men väl att någon med högtrycksspruta kunde blästra bort min själ så att jag bara kunde leva som ett tomt skal utan denna meningslösa längtan efter bättre. Jag ville så många gånger gå den lätta vägen, bli exakt som normen sa – för det hade varit lätt och förmodligen både bekvämt och uthärdligt.

Så, jag nätdejtade och mötte sökare som var som jag. Det fungerade inte, jag förstår nu att jag tittade på dem med ögon som sa: snälla, älska mig, för jag kan inte själv. Jag har samma ögon nu, men när de tittar på henne säger de: jag älskar dig.

Det finns ingen tvekan längre. Jag är underbar. Jag ville bara inte acceptera det så länge jag tillät min själ att draperas i det där overkligt dumma.

Men, det var inga bortkastade år, jag har ett minnesalbum inuti mig med tusentals bilder – alla är fantastiska sagor, även om en del har olyckliga slut. Det skar i mig när det sprack med hon som är mitt vackraste sår, men ett sår kan aldrig vara vackert om det inte också var vackert innan det var ett sår och vi var vackra där och då. Jag vet dock, äntligen, att jag inte var där riktigt då.

Jag ville, men svärtan fanns där och någonstans var det en sorgsen siren som skrev min kärlek då. Till S, men också till min älskade skånska kommunist i de fina sextiotalsklänningarna som jag vandrade på Österlen med och till E som jag slarvade bort på alla hjärtans dag och så vidare.

Allt är annorlunda nu. Jag kan titta in i kärlekens ögon utan att vilja vända mig bort och fly till en säker plats. Jag vågar se dem och visa mig i utbyte för att jag är värd att älska. Jag är inte rädd att behålla åtrån jag känner. Flykten är över i och med att jag är flygfärdig. Jag har inte längre ett hjärta som resignerat tänker att nästa gång är det kanske min tur, det är bergsäkert, taktfast och äntligen får det vara så stort som det vill utan att jag i poetiska ordalag skäller ut det som varande en olycksbringare.

Läser ni här kommer ni att se att jag är en logisk kullerbytta ibland. Det jag säger idag, det lät annorlunda tidigare. Så är det. Jag är nu och nu byter kläder varje sekund.

Två månader. Aldrig har jag mått bättre än nu. Att sitta med E och E i trädgården är fantastiskt. Krogbesök där nya, vackra ögon dyker upp får mig inte att gömma mig. Jag skriver – herregud, som jag skriver – och jag är nyfiken som ett litet barn.

Överlag kräver jag äntligen, av mitt liv, min rätt – istället för att räkna mina fel.

Två månader. Jag är så ödmjukt tacksam för att jag har chansen att göra mig själv rättvisa, efter att alltför länge komplicerat livet med att springa i cirklar samtidigt som jag kör idioten.

Det har inte varit nio förlorade år, snarare nio år som bäst sammanfattas med ett frågetecken – och allt som har hänt de senaste två månaderna är ett gigantiskt utropstecken.

Fortsättning följer … ibland med mörka stänk för att bearbeta, men mer och mer målad med mitt livs allt ljusare palett.

8 kommentarer

Under Kärlek och andra känslor

8 svar till “Idag är det två månader sedan jag återföddes

  1. Läst dina berättelser. Starkt och utelämnande.
    Livet är en resa och man lär sig hela tiden, men vissa lärdomar kostar mer än andra.
    Lycka till på färden!

  2. Kraaam till världens bästa. :-D

    Känner värmen från dig å dina fiffiluringar. Det kommer fler stunder när vi får sitta ned, fiffilura och insupa ljuden å varandras närvaro. Ser fram mot dem.

  3. @Lillapan: Tack, fast jag tror egentligen att det är mer utlämnande att hålla saker inom en och visa en falsk historia. Alla lärdomar kostar, men belönar också – när man väl förstår dem. Jag börjar förstå nu. All lycka även på din resa.

    @FrkNyfniken: Kram själv, min vän. Ser fram emot mängder av sådana tillfällen i sommar och när höstar, vintrar och vårar och ännu fler somrar följer. Att hänga med dig och E (och tokiga E) är alltid en lisa för själen.

  4. Mediamixify

    Innerlighet. Lika vacker känsla som ord. Minst.

  5. Jag blir så obeskrivligt glad när jag läser det här. Mängder med kramar till dig finaste Anjo!

  6. @Mediamixify: Oh ja, innerlighet är så viktig.

    @Colour: Tack du, Colour. Snart ses vi, världsapromiss :)

  7. Himlarns vad bra! Det ser jag verkligen fram emot. :)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s