Tårar, tröstlöshet och tro trots allt

När så många vackra försvinner
då är jorden rundare än någonsin
Hur jag än går
kan jag inte annat än att ramla av
och falla genom ett märkligt tomrum
av sorg och uppgivenhet

Osynliga grenar av hopp
som jag famlar efter och inte når
När jag till slut finner dem
är de rosor som förlorat sina blad
och bara har vassa törnen kvar

Solen vill inte gå upp idag
av respekt för alla stjärnor
som orättvist fötts
för att någon ville
dekorera sitt svartaste mörker
I den rymden finns inga skratt
bara ekot av en ledsen trumpet

Långt efter att skotten slutat
Långt efter att de chockades skrik ebbat ut
Långt efter att ambulansers sorgsna sirener
och helikoptrars uppgivna budskap
om att vi förlorat ännu en dröm ej hörs
Så hör jag tystnaden och tröstlösheten i mig

Tårar faller för änglar utan namn
Och jag vänder mig mot himlen som sover,
slår ut med armarna och undrar: varför?
Det finns inga svar
Inget kan förklara hur ett mörker
kan stoppa drömmar utan att ens fundera

Hur många drömmar avbröts i natt?
Hur många filmer får aldrig ett lyckligt slut?
Hur många mardrömmar tar aldrig slut?
Hur många gånger ska vi fråga detta
innan vi förstår och förändrar oss?
Hur många ska vi förlora innan vi vågar låta
vår broder och syster leva bredvid oss?
Hur mycket blod ska flyta innan vi drunknar
eller lär oss att inte spilla det?
Hur många oskyldiga ska sluta sina ögon
innan ondskan sluter sina och sänker vapnet?
Hur många gravar ska vi gräva
innan jorden säger att det räcker nu?
Hur många oförståeliga vansinnesdåd krävs
innan vi säger farväl till hatets väg?
Hur många skratt på vår planet måste mördas
innan vi tröttnar på att gråta över våra döda?

Och ändå,
sekunden efter att jag önskat en rymdraket
och bränsle nog att åka
så långt bort stjärnkartorna vet
och lite till,
så vet jag att vi vinner

Jag ser det i den gamle mannen
som stapplar i ösregnet i Majorna
Och i den ännu äldre med rollatorn
som kämpar i samma regn
Och i barnet som leker glatt
och drar sin egen lilla rullväska
Och hos grannarna på balkongen mittemot
som vänslas lite lagom offentligt
Och hos alla vänner som pryder sina bilder
med flaggan för att minnas ljuset
Och bland alla som delar sorg och tankar,
men också anar ljuset överallt
Och i de som finner meningen
även när tårarna kör i skytteltrafik
Och i de fantastiska människor som gör allt
i bombade regeringskvarter och på Utöya
Och i varje andetag i allt jag och de jag älskar är
och i allt det ljus vi alltid ger varandra

Så många drömmar avbröts
av ett enda mörker
Så många fler drömmar finns överallt,
allt för många för all världens mörker

Drömmar avbryts
och övertas av mardrömmar
Men, de kan bara skugga fortsättningen
aldrig allt det ljus som redan fötts
och det ljus som alltid brinner i oss
Mörkret är bara temporärt
även när det är som starkast

Det är min enda tro
och den övervinner allt,
även idag,
även denna vidriga dag

Sov gott, okända norska änglar

 

 

1 kommentar

Filed under Kärlek och andra känslor

One response to “Tårar, tröstlöshet och tro trots allt

  1. Pingback: Det går bara inte att dö i Skatås | Word up, Anjo

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s