Frihet, mer frihet

Det börjar bli vardag igen. Lite mer än tre månader har gått sedan jag slet av clownmasken, sjönk ned för att omedelbart lyftas upp igen – av andras omtanke, av min egen nyfunna tro och styrka och av det självklara i allt fint jag äntligen såg omkring mig.

Alla dagar är inte bra. Ibland verkar krukväxten i mitt fönster svartvit innan jag till slut öppnar ögonen tillräckligt för att se att dess grönska skiner ännu en dag. Jag får allt mer sällan återfall i gamla mönster och det kompakta motstånd som fanns i mig, en slags själslig blodpropp, är mest grus och rester nu. Men, det finns ögonblick och timmar ibland. Då springer frågorna fram ur sprickor och vrår i mig. Retoriska frågor, dumma frågor, navelskådande resonemang, cirkelargument – alla utrustade med ett tjockt klister som vill slita ned mig.

Det är som alla monster i garderoberna och under alla sängar inte förstår att skräcken inte finns där; att de inte kan slita sönder mig igen och lappa ihop mig, för att sen slita mig i bitar igen. Det går inte. Jag är en helhet nu. Jag har synat deras kort och de hade ingenting, inte ens jokrar. Deras bluff är avslöjad, men de fattar det inte fullt ut ändå. Jag har överseende med det. De kan få jävlas bäst fan de vill. Jag är redan utom räckhåll.

”Jag önskar du kunde säga de där orden”, sa en vän. ”Jag önskar jag kunde säga de där orden”, sa jag. Sen, när vi var på varsin sida av min stad, och jag stod ensam på balkongen, fanns bara tystnad. Jag kunde inte säga de där orden. Inte till henne vi pratade om. Att ta hennes hand hade varit den vackraste skymningsbilden och natten hade varit värd en egen sång, men något inom mig visste att gryningen så förtvivlad skulle bli.

Bådas vår längtan förtjänade bättre än det, att gå varandra till mötes för att pappret sa att det var rätt. För några månader sedan hade det mördat mitt hopp, än en gång. Aldrig hade varit min tanke när jag och kärlek dök upp i tankarna. Nu finns bara ett leende på mina läppar och allt varmare tankar om henne. Hon är en strålande stjärna som jag älskar, men inte så. Det går inte att leva resten av livet i en trotsig blinddejt när vi har öppna ögon och ser det vi ser, även om vi önskar annorlunda.

Halvtid idag. Halva semestern över. Halva kvar. Hela livet att nå fram. Det har gått tre månader och tio dagar (tror jag) och så mycket har hänt, även om kortversionen är densamma.

Jag är fortfarande singel, längtar efter att få vakna varje dag med du som blir min och som jag vill tillhöra utan förbehåll, men jag vänder mig inte inåt och skriker det så att bara min stackars själ är den ende, uttröttade och sorgsne åhöraren. Jag har slängt skygglapparna, lagt undan solglasögonen, och rätat på en trött rygg så att hjärtat får fritt spelrum i mitt bröst. Jag andas ut min varma längtan istället för att dra in den kalla sorgen i mitt bröst.

Ibland måste jag nästan fjättra mig själv, ta en lugnande stund där jag stannar upp, för att inte det ska bli för mycket. Jag vill och jag gör, jag gör vad jag vill, jag vill allt jag gör och så mycket mer. Det finns så mycket att vinna och ingen tid att förlora.

Det spelar ingen roll om det är skrivande på den stora romanen, ölande med polarna, promenader i magiska Skatås eller bara tillredning av hallondijondressing till en god sallad. Jag känner bara frihet, mer frihet.

Jag tror fan livet förför mig och att jag skiter i allt vad säkert sex heter. Och, hur märkligt det än låter, så blir jag bara mer och mer lustfylld inför livet när världen är ond. Det får mig att så mycket starkare se allt det vackra och ta vara på det.

Dusch nu, sen öl med polarna, flytthjälp i morgon bitti (just då kan nog livet kännas orättfärdigt) och sen ytterligare två veckor av goda vänner, kalas, skrivande och så Way Out West som en tvådagars prinsesstårta på allt det. Det är en skön tid. Jag är jäkligt nöjd med nästan allt.

Frihet. Mer frihet.

 

 

3 kommentarer

Under Vardagsbetraktelser

3 svar till “Frihet, mer frihet

  1. Själv var jag singel –så när som på ett misslyckat Samboskap runt de trettio– tills 49 fyllda. Det var det värt.

    Hoppas ändå på tidigare napp för dig. Det förtjänar du.

  2. en tvådagars princesstårta..låter så vackert..som en saga. Du lever..du lever ditt liv med innerlighet och närvaro. DET är stort Anjo. Kraam

  3. @Plastfarfar: Tack, och jag tror/hoppas det löser sig långt innan dess. Augusti 2011 vore bra, när jag tänker närmare efter …

    @Bittan: Ja, det är det. Det känns bättre och bättre. Fantastiskt skönt. Tack!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s