Vilse och hittad i twittervärlden

Plötsligt blev twitter verklighet. Jag fann mig stående i en brusande, intensiv värld – lite som en motorväg där alla kör i cirka 140, eller till och med lite till om de fuskar.

Jag kände mig lite ensam, så jag kastade ur mig några oneliners, klart kortare än 140 tecken, i hopp om att få sällskap, fast först efter att jag kastat mig i säkerhet på vägrenen.

Tystnaden var total. Jag satt finklädd på vägbanken och gick vidare till min echofondal och inget hördes, inget alls, när jag kastade ut vad jag tyckte var intressanta saker.

Jag promenerade på steniga vägar, smög fram till upplysta hus och lyssnade in i värmen där andras konversationer och samtal flödade. Det var som att tjuvtitta och smyglyssna på en gång. Folk kom och gick. Jag försökte haka på några, men de såg mig inte, ingen såg mig. Jag vet inte om jag var för liten, eller om de var för stora, eller varför. Så jag slutade följa dem och väntade på andra, bättre och mer öppna att följa.

Plötsligt svarade någon. Jag visste inte vem det var, men sprang dit. Hjärtat bultade av förväntan. Det var en bot, som egentligen ville att jag skulle titta in på hans bordell. Jag lade honom i en katapult och sköt iväg honom till Spamalot.

Plötsligt svarade någon annan. Och en till. Jag bjöds in till en enkel måltid runt en eld där vi bara pratade. Fler och fler slöt till. När en blev för jobbig satte jag en munkavle över hans mun och murade in en annan för att blockera dennes tirader.

Jag skrattade åt lite saker och kom så på en alldeles särdeles klurig idé. Jag kastade ut den på vinst och förlust och snart kom en virvelvind och retweetade mig både hit och dit. Yr som aldrig förr landade jag slutligen i ett enormt flöde hos en med massor av tillbedjare och det var som en intensiv cyklon av inlägg, svar och diskussioner. Ibland blixtrade det nästan oupphörligt av arga, ilskna och vettlösa åskbråk. Och liksom jag tvingades att undvika åskan fick jag hela tiden se upp så att jag inte bombarderades av alla andra som retweetades dit.

Så började mitt namn växa i aktning. Jag följdes och följde allt fler. Makt. Namn. Berusning. Jag startade egna åskväder, slängde ned skorpioner i läger som jag visste skulle få panik, reta upp sig och dra ut i krig mot mig. Jag vann alla slag och förlorade varje gång. Jag retweetades allt oftare, hann knappt svara på alla inbjudningar och fick nästan nog när jag såg min avbild i en bäck en morgon. Det talades ett språk här, det fanns för många dolda rum, för många hemliga nycklar, kamaraderi och asociala tendenser. Jag var mitt i allt och en av fariséerna insåg jag. Lustigt när jag egentligen var en sagoberättare och utrustad med ett kraftigt demagogfilter.

Då smög jag undan, till en lugn och avskild plats, och tittade inte längre ständigt åt 900 håll. I lugn och ro borstade jag tänderna och spydde ut det sista meningslösa jag inmundigat i form av lust att snacka ändlöst om saker jag slutat bry mig om egentligen, men som var lämpliga orsaker till att skapa egna åskväder vid behov.

Ur min egen själs trädgård spred jag skrifter, endast korta teasers med märkliga länkar, som förde folk från twitters våldsamma hastighet till min berättelses långsamma lunk, där skratt gick sida vid sida med kärlek, lust, förståelse och frågetecken. En slags social kaffepaus i det ständigt vildsinta gästabudet med gående eller snarare rusande bord.

Och, så fann jag mig än en gång attraherad av twittervärlden. Jag gav det jag verkligen kunde ge den. Ibland stannade jag till på en motorvägsbro och fascinerades av den blixtsnabba rusningstrafiken innan jag letade upp en lugn och stillsam skogsväg där jag lade ut mina krokar. Ibland körde andra dit för att de gillade avstickaren, ibland stod jag ensam där.

Det var okej, det var mer än okej, det var så jag ville ha det. Ibland en man som åkte med i en parad alla såg, ibland en megafon i en privat ekodal, ibland tyst, ibland inte ens där – alltid där hjärtat, själen och hjärnan ville ha mig … Jag hade hittat min del av den här världen också.

About these ads

2 kommentarer

Under Surrealism och ovanligheter

2 svar till “Vilse och hittad i twittervärlden

  1. Carina

    Tack för underbar text som berör (som alltid) !

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s