Psykolog för en sorgsen (full) jultomte

Han satt och grät utanför min port i morse – Jultomten. På den allt blekare gräsmattan betade hans renar och såg ut att vara nära döden, de var oväntat utmärglade och revbenen hävde sig mot huden när de andades. Släden hade vält och julklappar låg utspridda över gatan. Oförsiktiga bilister hade redan kört över en försvarlig mängd paket. Allt var en enda röra.

”Vad är det för datum i dag?” Tomten tittade på mig, hans vantbeklädda händer försökte torka bort tårarna från det runda ansiktet. Skägget var vildvuxet och huden lite för röd för att det skulle kännas bra. Jag kände på andedräkten att han hade druckit.

”6 november”, sa jag. ”Vad gör du här?”

”Jag var ute och övningskörde de nya renarna i går när jag såg det där”, sa tomten och pekade på en av lägenheterna i huset mittemot. I dess ena fönster brann en adventsljusstake och i det andra blinkade en flerfärgad julslinga på vad som såg ut att vara en julgran. ”Jag fick panik och insåg att det var jul redan, åkte hem, lastade släden och gav mig av.”

”Men, du om någon har väl en almanacka.”

”Jag har en iPhone 3, den kan inte uppdateras mer och är så jädra trög. Så, jag litar på min magkänsla, men i år har jag nog lagt på mig lite, så det är inte så smart.”

Han såg faktiskt lite extra tjock ut. Rocken var oknäppt och skjortan glipade kolesteroloroväckande mycket i höjd med midjan.

”Å andra sidan verkar renarna lite taniga”, sa jag.

”Tro sjutton det, det är ju november. De skulle beta upp sig i ytterligare sex-sju veckor. Nu fick de stresstestas och det gick åt fanders.”

”Hur mycket drack du när du lastade släden”, sa jag.

”Två öl”, sa tomten.

”Naturligtvis”, sa jag. ”Det är det magiska antalet som alla rattfyllon alltid har druckit. Märkligt.”

Vi ledde renarna till Gubberoparken där strax två nissar anlände för att passa dem. ”Inte ett ord till tomtemor”, sa tomten till dem och gav dem några skrynkliga sedlar.

Därefter följde tomten med mig hem och fick några starka koppar kaffe. Innan jag visste ordet av låg han på min soffa och lättade sitt hjärta. Och jag satte mig i fåtöljen och lyssnade med psykologuppmärksamhet på varje ord.

”Det har varit ett tufft år”, sa tomten. ”En styrelsetyp i en bank ringde och krävde att jag skulle ge hans VD en lägenhet för en massa miljoner kronor i julklapp. Jag hävdade att den merkostnaden inte var kalkylerad för mig och då skrattade han bara och sa att de skulle kicka 2000 medarbetare och deras försämrade utrymme för att köpa ens några julklappar till sina barn skulle nog kompensera det för mig. Naturligtvis frågade jag om inte deras VD kunde ha råd med en lägenhet själv, han är ju rik, men då tyckte styrelsetypen att jag var en idiot.”

”Jag förstår inte girighet”, sa jag. ”Hade jag haft ett stort bolag hade jag önskat duktiga människor att leda det, inte mäktiga människor som bara vill roffa åt sig. Man ska ha bra betalt om man gör ett bra jobb, men gör man rekordvinster och samtidigt kickar tusentals människor, då ser inte jag vinsten i det hela.”

Tomten nickade. ”Precis. Och så har vi det här med politiker som har dubbelt boende. Jag vet inte var jag ska lämna deras julklappar, så jag tvingas lämna på två ställen. Det blir merkostnader och i slutändan är det ändå andra än de som betalar för dem. Det känns ruttet på något sätt, men jag får inte ifrågasätta, då får jag inte rätt att flyga över landet och skjuts ned.”

”Skrämmande”, sa jag. ”Hur får allt det här dig att känna?”

”Överflödig”, sa tomten. ”All godhet blir osynlig och allt som syns och hörs är girigbukarna som redan har för mycket och vill dölja det genom att ge sig själv ännu mer.”

Han reste sig mödosamt ur soffan och gick ut på balkongen. Med sorgsen blick tittade han ned på gatan där en massa paket var krossade.

”Hur ska jag ha råd att ersätta dem? Min budget är tajt, tomtenissarna jobbar redan treskift. Det finns varken tid eller pengar. Några barn blir utan i år. Jag vill skippa lägenheten till den där chefen, men det är mäktiga män bakom honom.”

”Jag hjälper dig”, sa jag.

Tomten tittade på mig.

”Jag hjälper dig att bygga nya leksaker”, sa jag. ”Även om jag har tummen mitt i handen.”

Tomten ryckte på axlarna. ”Då är den åtminstone lite svårare att hyvla av.”

Han stank av bakfylla, men så sipprade det fram lite doft av julens välvilja och det gjorde det hela uthärdligt. Jag plockade fram de få verktyg jag hade, hämtade lite brädor i förrådet och så satte vi igång.

Om vi lyckas … det vet vi den 24 december.

5 kommentarer

Filed under Surrealism och ovanligheter

5 responses to “Psykolog för en sorgsen (full) jultomte

  1. haha du är underbar Anjo ;) tack jag hoppas verkligen du lyckades snickra ihop allt som står på min önskelista :) annars kommer du få någon att trösta på julaftonskväll.

  2. Underbart! Det blir nog väldigt fina julklappar ni totar ihop, tomten och du. Nu kommer jag att längta till jul!

  3. Du är en underbar hjälpreda till tomten. Vi behöver alla påminnas om att det är jul först den 25 december, nåja kanske redan den 24 kl. 15 i Sverige. Jag gillar skarpt ditt sätt att måla med ord. Du är det mest spännande jag har att läsa på Twitter! Vill du lära mig?
    Kram Anna :)

  4. @Bittan – blir det så, då får jag trösta så gott jag kan.

    @Calle – fint :-)

    @Anna Dahl – oj, tack. Jag vet inte vad jag kan lära någon mer än att skriva som hjärtat vill. Det är inte märkligare än så för mig, jag har alltid varit en ordsättare och det bara händer, jag är inte så värst genomtänkt alls :-) … Jag kan förvisso teknik om jag vill, men det handlar bara om att tankar dyker upp, ett frö sås – och så finns en historia där.

  5. Pingback: Tomten och förpackningsansvaret | Word up, Anjo

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s