En kärlek hitom ord

Jag har varit osynlig här, men skriver mer än någonsin.

Allt började med en biljettkontroll i ekorrhjulet. Eftersom jag tjuvåkte (hallå där, du har ju lyckan inom dig, sade en barsk kontrollant till mig när jag ertappades) – kastades jag av hastigt och väldigt lustigt.

Jag minns det ögonblicket och dagarna, åren, livstiden innan det – alla de stunder när himmelen inte fanns, när jag tittade ned i marken och sen vände upp blicken mot en total tomhet för att fråga dövstumma stjärnor om råd. När jag bedövade mig med ordfylld flykt.

Summan av all sorg. Summan av all längtan. Summan av all uppgivenhet. Summan av all misstro. Allt låg i samma vågskål precis innan det ögonblicket och kastades plötsligt iväg; långt åt helvete bort, likt en katapultkula, när hennes första löfte lades i den andra vågskålen.

Stunderna av skrafferad sorg i blyertsvärlden. Den hopplöst enkelriktade och förljugna romantiken i för starkt återgivna målningar av återvändsgränder. Dess dystra gränder och ruffiga hörn där hoppet sov, ett hemlöst fyllo, under ett täcke av mina opublicerade kärleksdikter, noggrant skrivna böcker, inbundna för hand … uppluckrade av ett obarmhärtigt regn. Plötsligt var allt det där bara ett minne, en del av resan. En station jag lämnat, efter för lång väntan, men i precis rätt tid. Just då ville jag inte låta ord beskriva det.

Istället för ett mönster förutbestämt att återupprepas blev det förflutna plötsligt bara ett spindelnät, redo att blåsas bort när jag gjorde rum för henne i mitt rum. Allt var förändrat nu. De små sakerna blev de största vinsterna. Mina ord tog en välförtjänt paus, väntade på att få berika, istället för att bedöva.

Jag fick frågan i veckan, är det svårare att skriva nu när jag är så lycklig. Nej, svarade jag. Jag skriver på annat håll. Boken rullar på. Nya idéer flödar fram. Jag är överväldigad, bottnar, men behöver simma ivrigt för att hamna rätt.

Min blogg kanske vilar lite oftare, men jag skriver fantastiska historier utan skiljetecken hela tiden. Varje leende hon får är ett blogginlägg eller en roman.

Innan jag mötte henne sa jag, för ofta: min kärlek är bortom ord. Det var poetens ursäkt och skribentens roll, den olycklige författaren, schablonen och klyschan i en och samma gestalt.

När jag vaknar och ser hennes konturer i morgonens försiktiga början vet jag att funnit en kärlek hitom ord.

Den behöver inte beskrivas, kategoriseras eller befästas. Den är.

Jag kan berätta den i kulörer som ingen ordbok känner, jag kan föra in den i ordens solsken – och gör det ibland. Lika ofta räcker en blick, en beröring, att med slutna ögon höra hennes resa i sömnen och tacksamt röra vid henne, ytterst försiktigt, för att, inom mig, skriva det som gång på gång ersätter det som aldrig var, men tog över allt jag hade.

Min kärlek är hitom ord. Jag har så många ord att skriva. Hon ger mig lust att göra det … och vår längtan ser till att jag hittar hem till en lycka där ord ibland förblir outtalade.

 

6 kommentarer

Filed under Kärlek och andra känslor

6 responses to “En kärlek hitom ord

  1. Åh.. Den är dig välförunnad, lyckan.

  2. rullbord

    Du har lite samma stil som jag när du skriver. Jag känner mig hemma direkt i dina texter och känner känslorna som ligger bakom dina ord.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s