Monthly Archives: maj 2012

Tänk om Gud var curlingförälder

Tänk om Gud var
en curlingförälder
som brydde sig för mycket
och gjorde det för tryggt
för sina allra minsta.

Då hade jag inte sett
det jag såg i går.
De tomt stirrande barnögonen,
för evigt släckta ljus,
i små stelnade ansikten.
De rosiga barnkinderna
som avsminkats
av vidriga mördares
kulor och knivar.
De stumma dockorna
som inte kan ropa ‘mamma’
oavsett hur mycket man
trycker på dem.
De förvånade änglarna
som ligger på lit de parade
i en hemsökt syrisk by.

Tänk om Gud var
en curlingförälder
och tänk om han fanns
även i en liten, syrisk by.

2 kommentarer

Filed under Vardagsbetraktelser

Naughty Forty – festernas fest …

Det började redan i mars; planer drogs upp, datum bestämdes, min bror Daniel upplät sitt hus och sen spårade allt ur … Jag gissar att jag lade ned 40-50 timmar på inbjudan enkom. Vi ska inte tala om hur många timmar jag surfade brittiska (?) matsidor. I början av maj stod jag på en parkering i Burg med 20 flak öl och 20 lådviner. På min egen födelsedag tillbringade jag tre (!) timmar på Maxi och kom ut med ett kvitto som avslöjade att: herregud, nu blir det party!

På eftermiddagen och kvällen byggde storebror och lillebror Tobias om altanen för min skull – jag kan inte nog tacka dem för det slit de lade ned. Mitt i allt tittade David, Eva och Harry in. De kunde inte närvara på lördagen, men de åkte ändå ett antal mil för att lämna en present och vad ger man ett kakmonster? Jo, naturligtvis …

Och sen blev det party. 26 maj gick Naughty Forty, min 40-årsskiva med brittiskt tema, av stapeln. 50 soldränkta människor intog min brors trädgård och fick en första svalkande belöning – att det var Pimm’s var givet. Pimm’s är en genialisk dryck – nuff said.

Ett skönt eftermiddagshäng inleddes med afternoon tea (öl). Lillasyster Hanna hade brett några hundra mackor och det rann på bra. Getost/krasse och cream cheese/soltorkade tomater för mina djurälskande vänner; kyckling/pesto/majonnäs och ost/skinka/dijon för rovdjuren.

Buffé på det, frukten av mitt och vackra Teresias slit. Osannolikt nog, trots en enorm mängd mat, länsades faten. Jag tar det som ett gott betyg på allt vi lagat: potatissallad med salsa verde, diamond jubilee chicken, peppered ham, pulled beef, falafel, vegetarian beef, country coleslaw, Jamies chopped salad, courgette & fresh mint salad, red cabbage/beetroot and apple salad.

Sen knäckte Emelie mig med ett tal som fick tårarna att spruta när slutklämmen avslöjade att vi alltid har vår drake. Otroligt vackert. Vännerna Mats, Peter, syskonen och så vidare fyllde på och fick mig att känna mig otroligt lycklig. Blåvittfirman berättade den glada historien om duvan som alltid skiter på mig och förärade mig en duva (bilden har jag lånat från Malin Reimers, tack). Det bara fortsatte. Jag var i sjunde himlen.

Svågern Thomas hade tolkat det brittiska temat på ett fantastiskt sätt – full kilt – och vann en grym låda brittiska produkter. Dock hade han hård konkurrens från tennisspelare, busiga skolflickor och ett par internatstudenter av lurigare sort. Efter maten, i samband med kaffe och tårta var det dags för pub quiz – det var liksom ett måste.

Efter frågorna tog jag den långa, vackra promenaden runt borden och presenterade alla gäster och förklarade vad de betyder för mig så att alla andra förstod den uppskattning jag kände för alla från min älskade Teresia till Putte och Danne som åkt hela vägen från Stockholm bara för det här kalasets skull, från min bror Daniel som åkt till Tyskland, öppnat sitt hus och gjort festen möjlig till Jaren som väckte mig när jag var själsligt död en gång i tiden. Alla fick sina ord, sin uppmärksamhet och sina leenden från de andra. Det var min gåva till dem – mitt tack till dem för att de gjorde min kväll till en afton jag aldrig glömmer.

Tack alla. Jag älskar er.

 

 

9 kommentarer

Filed under Vänner och familj

30 kilo och några grå hår senare

Jag minns när vi var små, hur vi bubblade över av förväntan när vi närmade oss Drottningtorget. Gubbarna på Hotellplatsen prickade av oss, i bland var vi så många att vi åkte i två bussar – buss två var den hårda bussen. Där satt de som varit med ett tag; de som var en bra bit över tjugo.

Vi åkte till Timrå, Solna, Karlskoga, Degerfors, Älmhult, Västerås, Örebro, Norrköping, Växjö, Malmö, Landskrona, Helsingborg och så vidare.

De tuffa och laglösa stal på mackarna och vägkrogarna, vi drack oss berusade på (i bästa fall) starköl och billigt vin och tyckte att vi var blytunga när vi äntrade läktarna, unga män precis norr om målbrottsåren. Sen åkte vi hem, somnade då och då på bussarna, blev kassa och spydde, och fortsatte festen efter hemkomst. Det hämtades flak från närmaste mack och sen var det  I wanna be adored med Stone Roses i en trång etta med kök någonstans tills vi somnade i ett hav av halvdruckna burkar.

Klubben har flyttat från Hotellplatsen för länge sedan. Dajla, Ruff, Lasse och de som skötte stället är döda sedan många år.

I går hoppade en av grabbarna över resan för att han har sådana problem med sin gikt. Några stod upp långa stunder för att deras leder värkte, vart man än tittade sig omkring i bussen var det gråsprängda kalufser (rätt många kala hjässor, dessutom) och tilltagande rondörer, det snackades om svårigheterna i rollen som tonårsförälder (”jag skulle aldrig släppa iväg min son på tågluff och om han inte ringer vid midnatt, då jävlar”), folk kisade (eller satte på sig glasögonen) för att kunna läsa på sina telefonskärmar, smörgås- och matpaket packades upp på var och varannat säte. En buss full av sådana som Reinfeldt kallar medelålders etniska svenskar rullade söderut.

Även fotbollsfans åldras …

4 kommentarer

Filed under Vardagsbetraktelser

Du skulle blivit 100 år i dag …

Jag minns det som i går, det var på 80-talet. Jag och Torbjörn sprang med reklam, varannan uppgång var på Stabbegatan. Vi tävlade om att hinna först och höll alltid andan när vi sprang in i uppgången där damfriseringen med de starka dofterna låg. Varje tisdag ringde vi på hos dig; Stabbegatan 18, en trappa upp. Vinbärssaft och bulle till två svettiga reklamutdelare, alltid serverat med ett leende från världens bästa farmor.

Du kunde rabbla ditt telefonnummer snabbast i världen – 2-5-4-1-6-9 – och du oroade dig över dammiga trösklar när du fick din första hjärtpåminnelse och ambulansen kom.

På somrarna var ditt rum det enda ordnade i ett galet Hultakaos där dina barnbarn, jag och mina kusiner, sprang omkring i hus och trädgård, hoppade oss sandiga i grustag och badades i badbalja med vatten värmt på vedspis. Sen drack vi kvällste eller kakao och mumsade på hembakt bröd, jag åt alltid smörgåsar med leverpastej, sallad och persilja, innan vi vågade oss uppför den branta trappan till den mystiska vinden.

När du skötte pannor och kastruller visste man, det här blir fantastiskt. Var du inte där, eller på ditt rum, stod du och plockade bland vinbären eller höll god min när tjatiga grannar babblade. Ja, du fick oss att frivilligt städa, piska mattor och skura golv också. Gud vet hur?

Kvällen när du dog stod jag på en pub på den numera rivna Friggagatan, jag tror att jag svarade ”Gud”, när mamma ringde med beskedet. När du skiljdes från oss, en solig dag, innehöll varje fälld tår – från släktens till de gamla vännerna i syjuntans – allt du var och aldrig slutar vara.

Du skulle fyllt 100 år i dag.

Istället står du i det mest välstädade hörnet av himlen, steker fläsk med löksås, och ser till att molnen som lämnar dig för en promenad bara har mjuka kanter och framkallar sommarleenden oavsett var de tävlar med solen om utrymmet.

Grattis på födelsedagen, farmor.

8 kommentarer

Filed under Vänner och familj

Göteborgska mardrömmar

En fredagnatt i början av 2013 kom jag hem till mitt hus och skulle gå upp till min lägenhet på fjärde våningen. En man i varningsväst stod på tredje våningen. Han presenterade sig som Dario.

”Här kommer du inte förbi.”

”Men, jag bor på fyran.”

”Det är fredag. Vi lägger av vid tre i dag. Vi vill inte ha något stök.”

Jag bestämde mig för att ringa polisen, men de svarade inte. Ingen var i tjänst överhuvudtaget. Frusen, hungrig och trött gick jag ut från mitt hus och knackade på hos en svartklubb.

”Kan jag värma mig här?”

”Visst”, sa killen i dörren och sålde på mig en oskattad öl med ett girigt leende.

På lördagen pinnade jag hem innan tre, men passerade Dario utan problem. Han ville säga något, men var bakbunden. Jag gick in i min lägenhet och kröp till sängs. Jag somnade tvärt och gled in i drömmen, men vaknade klockan tre när en man dök upp i mina drömmar, slet ut alla kablar ur drömmaskinerna och skrek att klockan var tre, nu var det slut. Jag tittade förskräckt på honom. Samtidigt dök en kvinna vid namn Annelie upp i min dröm och lade handen över mannens mun.

”Jag håller egentligen med honom, det vore bra för din hälsa att sluta, men vi kan kompromissa. Du kan drömma vidare till fem.”

De gick därifrån. Jag fattade inte vad hon babblade om, visste varken ut eller in och vaknade till. Försiktigt tassade jag ut på balkongen och tittade ut över Göteborg. Jag såg Avenyn, från Götaplatsen ned till platsen där Kommunfullmäktige höll till.

Gatan såg för jävlig ut, fullständigt patetisk, stängd, inåtvänd och det enda som hördes var ett spöklikt eko mellan stängda krogars fasader: paradgata, paradgata, paradgata.

Sen dog till och med ekot bort … allt som hördes var trutarnas klagande skratt.

Lämna en kommentar

Filed under Vardagsbetraktelser

Krigets slut?

Är kriget över
när du står ensam kvar
och inser att alla du slaktat,
din blodiga ära,
är skuggbilder av dig själv
som blöder bläck?

Är ditt ingenmansland
värt att resa en flagga i
när du står orubblig,
okorrigerad,
men djupt sårad
fast fri från äkta smärta?

Är vägen hem,
över den brända jord
som en gång var cykelvägar,
gjord för dina stövlar
eller måste du naken gå
mot den största sagan?

Är segerparaden
fylld av äkta konfetti
eller ler du i ett regn
där de sönderrivna lapparna
är den naiva tro du skrev
innan du var en legosoldat?

Lämna en kommentar

Filed under Kärlek och andra känslor

Sorgens ensamhet på gungan

Sorgen vill gunga. Den sitter på gummidäcket som spänts upp i ställningen. Fötterna når inte marken.

Sorgen kryper ihop, vill inte falla av; den vill gunga högt, högre, högst … och för all framtid. Krampaktigt håller den de rutinerade kättingarna så att händerna vitnar.

Den tittar tomt ut över ängen framför. Ögonen saknar sina och andras tårar. Blicken saknar bränslet som är saknaden i andra blickars uppgivenhet.

Underläppen darrar inte i takt med den envist glada vinden. Solen når ända fram och Sorgen hatar det.

Jag ser den. Från andra sidan bullerbygärdsgården, på den lilla vägen som leder till grindslanten. Jag ser gungställningen mitt i Sorgens gungfly, förstår hur gungan inte är en flyktväg alls, men kan varken den blindskrift eller det teckenspråk som Sorgen talar.

Skjut på, säger Sorgens hela väsen. Ge mig lyftkraft. Låt mig nå himlen och ifrågasätta att den ens finns. Låt mig gunga så högt att jag skuggar solen åt alla håll.

Jag hör inte dess lust. Mina nakna ben rör sig inte dit. Timotej, maskrosor och grässtrån kittlar mina vader och coachar mig ivrigt. Ljudet av en lemonadflaskas kork som släpper taget och hennes andetag överröstar åskan Sorgen påkallar från någon annanstans. Jag stannar här, precis här, precis på picknickfilten som är en världskarta och hemmaplan.

Lämna en kommentar

Filed under Kärlek och andra känslor