Ett mörkt regn över Kiev

Vi landar i en annan värld, där bokstäverna är frestande, outgrundliga och kyrilliska mysterier. En dag senare ska jag åka hem och se den här staden försvinna under ett allt tätare molntäcke och tänka att det var en okej sång som jag förmodligen aldrig mer kommer att sjunga.

Staden, särskilt kvarteren där svenskarna rör sig, är som en jättelik svensexa, parad med en glad möhippa, parad med en osannolik maskerad – det är roliga timmen, inte minst kvalitativt. Glädjen flödar mer än ölen, vilket är en bedrift i sig. ”Var är er ansiktsfärg”, frågar några blå-gul-gröna vikingar.

Engelsmännen är lite annorlunda. Ett gäng sjunger om att Sol Campbell, som tyckte att alla skulle stanna hemma på grund av rasismen i öst, kan dra åt helvete och att de reser vart de vill. Några kastar plastglas på svenskar och vill återfalla i den engelska sjukan. En tar av sig tröjan på en restaurang och sprayar ett tjockt lager Axe över hela sig. Inga änglar faller från himlen – ljuger reklamen?

Japaner (naturligtvis), polacker, ryssar, tyskar, ukrainare – alla vill plåta den galna, gula massan. Hade här bara funnits en lägereld, en gitarr för mycket och Tomas Ledin i högtalarna hade vi kunnat checka i alla klyschboxar. Det är medryckande och oförargligt. Det är semesterläge.

Tyvärr är matchen som en utblåst födelsedagstårta där någon glömde önska sig något innan han/hon blåste. Tomma blickar tittar ut genom arenans tak och försvinner i en rymd där de starkast lysande stjärnorna inte är de svenska.

Regnet kommer. Vi väntar i timmar på mat och hinner se och höra Ukraina vs. Frankrike med en galet exalterad ukrainsk kommentator. Maten är inte värd väntan. Taxin tar oss hemåt. De vill blåsa oss. Vi vill hem. De vinner. Vi åker genom ett kraftigt regn. Det är dystra blänk i pölarna. Kullerstenarna vaggar oss till oro.

Vid hotellet ösregnar det mörker. Hans feta hand ligger på hennes jeansprydda bak. Han vänder sig om, ler lystet. Jag ler inte mot honom, tittar kallt. Han viker undan blicken. Vi får hissen efter dem. Hennes tunga parfym hänger kvar. En sorgens doft, ett försök att kväva hans stank. Han är full, hon ännu en som förtjänar så mycket mer än att förstöras av den slags lust som drar vanära över ordet.

Jag sover drömlöst, vaknar och ser spillrorna av den svenska EM-drömmen promenera på gatan utanför. Det lilla gänget och några eftersläntrare till regndroppar är allt som påminner och knyter ihop i dag med gårdagen.

Vår racerförare till taxichaufför korsar en stad som är allt annat än sovjetgrå. Husen är stiliga på många ställen, det byggs nytt och påkostat överallt. Hopp och framåtanda.

Det kan inte helt sudda bort mörkret i min blick. Jag vill bara tänka på mötet med Putte och Mackan, hur jag hjälpte Laholm som sumpat sin mobil, snacket med Steve från Kent och en fantastiskt trevlig utflykt.

Ändå ser jag hennes dystra axlar genom fönstret när vårt chartrade plan drar oss hemåt. Jag ser hans handflator som brännmärker henne, ett osynligt men djupt sår.

Och så når jag till andra sidan molnen och kommer närmare himlen. Jag somnar och landar till sist hos Teresia som är mitt alltid och mitt ständiga nu. Och får känna en beröring som talar det vackraste språket.

4 kommentarer

Under Vardagsbetraktelser

4 svar till “Ett mörkt regn över Kiev

  1. Vilken tur att din begåvning hittade ett tangentbord. Och håller på än … ;-)

  2. sis 3

    Poetiskt, sorgligt och fint!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s