Åtta syskon

Syster. Bror. Bror. Bror (jag). Syster. Bror. Bror. Syster.  Vi är åtta. I helgen fick vi, för första gången, chansen att vara på åtta man hand med varandra.

Grusvägen till det lilla huset har en grässträng i mitten, en slags barndomens gps, och dess kulör är precis rätt ljusgrön. Insynsskyddat väntar det på oss, huset. Vi är bara vi, ingen mer finns här. Några kontaktsökande golfare, på banan intill, skriker fore när de försöker träffa nya vänner. De stör oss inte, vi hör dem inte. Vi är bara vi åtta.

Vi minns Björkekärr, det Björkekärr vi alla lämnat för att aldrig återvända. Någon vill ta en tur dit igen, jag gjorde det för några år sedan. Där fanns inget kvar mer än det som aldrig tycktes lämna, långsamheten.

Vi pratade om alla de som bodde på 12:an på Smörslottsgatan, de fula husen som inte ens var vackra då. Vi kom ihåg alla som bodde ovanför oss, men knappt de som bodde tvärsöver svalen. Fast, vi kom ihåg dem som spelade tyska terrorister i en tv-serie, Gunnar från Norrland som drack för mycket och fyllbulten Johansson som sov utanför vår dörr en gång.

Vi kom ihåg KPML(r)-gänget som hade torgmöte på gräsmattan mellan husen en gång. Danne minns att de mest av allt ville göra bostadsrätter av hyreskåkarna och göra sig en hacka på boendet.

I husen runt oss bodde han vars saga krockade med ett träd i hög hastighet och tog slut. Där bodde tvillingarna, busarna och Bosse som sköt ett skott så hårt och illa att det krossade en fönsterruta på andra våningen i ett hus. Tanten med hunden låg på en balkong och skrek ’stäng av motorn’ när någon körde på tomgång, väl dold så att ingen skulle se henne.

Morfar bodde i huset bakom, de sista ledsna åren. En gång hade han ett hus i Johanneberg där plommonen växte och när man bar hem påsen på ryggen färgades jackan plommonröd. När mormor dog försvann hans trädgård och de bästa åren, innan skuggan kom, bodde han mittemot vår farmor på Stabbegatan. Hon som sa att hon var nöjd när hon förstod att hon aldrig mer skulle åka hem, men hade fått se ultraljudsbilder på Saras förstfödda, hennes barnbarnsbarn. Vår morfar och farmor, båda gick de bort och begravdes när solen sken varmt, de där åren när Björkekärr ändå var hemma på så många sätt.

Vi har flyttat så långt därifrån nu. Mentalt mer än fysiskt i några fall.

Och vi minns hur bra allt fortsatte sen och hur bra allt är nu. Vi är åtta syskon som äter pasta carbonara, grillar fantastiskt, skrattar, äter en löjligt rik chokladtårta och låter skymningen tysta oss till slut.

När morgonen kommer är havet modfällt. Alla uttag fyllda av laddande smarta telefoner. Vinden lånar trädtopparna för att skjuta fart och når oss. Vi promenerar till havet, böljande fält till vänster, ett allt kaxigare vatten till höger. Syskonen går före, över sanden, mot vattenbrynet. Jag ser horisonten långt borta och ser hur vi gått till så många horisonter. Ibland ensamma, ibland några, men aldrig förr bara vi. Vi åtta. Vi har haft så många Fanny och Alexander-jular, men aldrig hittat en horisont för bara oss åtta. Vi gör det nu.

Det är en fantastisk helg och lillebror Tobias sa det så rätt redan tidigt: Vi borde göra det här varje år.

Vi åker hem. Regnet som slutade när vi anlände tar ny fart när vi lämnar. Vi ler. Solen ville ge oss den här helgen. Det blir flera, lelle-Tobben. Vi har mer att prata om. Mycket mer.

3 kommentarer

Filed under Vänner och familj

3 responses to “Åtta syskon

  1. Du skriver med så stor ömhet.
    Gränslös kärlek.
    Det är nästan jag kan se er…

    Vackert, Anjo.

    /Marie

  2. Sis1

    Absolut inte sista gången, lillebror!

  3. Marie – tack.

    sis1 – gott.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s