Jag är så trött, jag vill inte sova

Del ett: Dagen efter.

Jag är så trött, jag vill inte sova.

Jag vill sitta vid din sida, låta dig vila på mitt bröst. Och med varje hjärtslag berätta: bli frisk nu, ät lite, älskade, älskade lilla barn.

Du var så tapper igår. Läkare, sköterskor, prover, så lång tid. Inga protester hjälpte. Du sa ’hej då’ till alla, men de stack dig ändå, körde ner spatlar i munnen, undersökte, krökte, funderade och tog nya prover.

De är så lugna. Ingen fara. Men, jag är en novis. En pappa som aldrig sett dig så här förut. Du springer inte ut i hallen när jag kommer. Du vill bara sitta i soffan, titta på film.

Det är ingen lunginflammation säger de nu. Antagligen ingen urinvägsinfektion. Kanske är det ett virus. Antibiotikan hjälper snart. Antagligen.

Varje sekund är för många år i min själ.

Din aptit är noll, du dricker mycket, men alldeles för lite säger de. Vällingen, korven, pastan, kycklingen, mackorna och allt annat du älskar så. Du bara smuttar och petar i allt.

Jag är så orolig. Fast, de verkar så lugna. De är proffs. Jag är en orolig amatör.

Spring mot mig snart igen. Tvinga mig till ändlösa racerlopp i hallen, du med shoppingvagnen och jag med den gamla lära-gå-vagnen. Skratta och säg ’till’ i meningen ’en gång till’.

Bli frisk. Titta på mig med de där jättestora ögonen, ge mig inte de här trötta och bleka ögonkasten.

Väck mig mitt i natten och kräv att vi tittar på huset (det där som lyser rött om nätterna).

Ät och drick som fanns det inget djup, inget slut.

Jag är så trött, jag vill inte sova.

Skratta och lek mig till sömns, finaste barnet vårt.

Del två: Nu.

Febern är borta. Du är lite trött, stel i kroppen, men skrattar oftare. Du äter. Du dricker välling, vatten, mjölk. Du tittar fortfarande lite väl mycket på film. Men, du har börjat tjata om kakor igen.

Och de där ögonen är tillbaka. Du kräver att vi ska springa med vagnarna i hallen även efter att min rygg gått i tusen bitar. Du är du igen.

Jag är inte trött, men det är dags att sova.