Ett mecka för en rollatorafficionado

Att hänga på sjukhus är för övrigt guld om du gillar rollatorer. Nu är ju inte rollatorerna i sig så coola, men att gissa årsmodeller på förarna kan ju hålla en upptagen i …eh, en kvart.

Annars är sjukhus förtvivlat tråkiga.

Jag tipsades om cafeterian av en sköterska, i väntan på vadå? Väl där insåg jag att något var fel. Det var bara jag där. EN gäst. Det var som att äta picknick på ett kalhygge om du hatar friluftsliv. Enligt en lapp bakade de sitt dagliga bröd själva… Det lät sakralt, men smakade luft.

Sen sa jag till sköterska två att jag skulle ta en promenad i väntan på doktorn (estimerad tid två timmar). Efter en kvart var jag tillbaka, en kvart av promenerande i suicidalfrämjande korridorer.

På Apoteket frågade de om jag ville anslutas till deras högkostnadsskydd. Hallå, jag är 36, inte 86…

Det stora pluset med sjukhus är förstås sköterskorna. Det kryllar av undersköna kvinnor på sjukhus. Hos doktorn var det en så väldans vacker dam som lade förband på mig att jag nästan inte kunde lägga band på mig. Hon hade några söta kollegor utanför och jag försökte tappert le mot dem när jag gick ut, enögd.

Jag gick naturligtvis rätt in i en häckvagn, vilket sammanfattar mitt kärleksliv. Ser du en snygg dam, ställ till det för dig. De log överseende, men bad inte om mitt nummer.

Det är som när jag jobbade i vården och bar in medicin på 22:an på Östra, canceravdelningen på BK. Jag halkade, slog en volt och landade i ett regn av apotekslådor. Jag överfölls av vackra sköterskor. För ett ögonblick, för ett ögonblick…

Vi lägger ner sjukhussnacket nu.

Kvittoångest och chloromycetin

Okej, när tredje dagen med röda ögon inleddes så hade jag fått nog. Taxi till Axess i gryningen. Remiss till Mölndal. Väntetid till bedömning. Väntetid till kassan. Väntetid till primär undersökning. Väntetid till doktorn. Sedan hemfärd. Total tidsåtgång: sju timmar.

Nu sitter jag här med kvittoångest, som man då och då gör på måndagar. Kruxet är bara att det inte är en minnesvärd minneslucka som orsakat kvittohögen utan taxiresor, vårdkostnader, medicin, väntrumslektyr, väntrumsmellanmål och frukost på sjukan.

Dessutom har jag fått två presenter från sjukvården:

1. Chloromycetin – en salva som ska strykas på fem gånger per dag i en vecka. Precis under ögonlocket. Härligt.

2. Ett snyggt (eller hur) förband över ena ögat. Det kändes rätt märkligt att åka hem med halva ansiktet dolt bakom bandage. Men, så är det.

Orsaken till 1 och 2: ett sår på hinnan i högerögat, rätt nära syncentrum eller något sådant. Jag kunde inte förklara hur det uppstått, men det har ju inte skett när jag varit onykter i alla fall.

What happened to him, ropade en engelsk liten flicka och pekade finger åt mig när jag närmade mig hemmet. Då sprang jag hem och satte på We are the Freaks med Freddie W…

Har’u en spänn?

– Har’u en spänn?

Alkisen och schäfern stod framför mig, mitt på Kobbarnas väg. Det var den förre som frågade. Hans fyrbenta kompanjon var bara med som vittne.

– Hmm, sa jag och plockade fram miniräknaren och började räkna högt. Bankkonto, fonder, innestående lön, skulder från polare jag borde inkassera, matkontot, kassen med tomburkar i hallen minus CSN, lånet till farsan…

– Oj, sa jag sen. Det här var inget bra.

Jag och alkisen stirrade på fönstret i miniräknaren. Hunden gjorde ett uselt jobb som vittne och tittade på en fågel.

– Har’u räknat med ditt humankapital, sa alkisen.

Jag slog ut med armarna i en gest som uttryckte min status som uppenbar idiot, tryckte på plustecknet, sedan på siffran fem och avslutade med att summera.

– Minus 124 325 kronor. Teoretiskt har jag faktiskt inte en spänn att ge dig, sammanfattade jag.

Alkisen nickade, grävde lite i fickan och fick fram en skrynklig tjuga.

– Här, sa han. Ta den här, du behöver den bättre…

Sen gick han och i hans släptåg traskade schäfern som på hundars vis än en gång funderade över jäkla märklig människan var.

Jag ser ut som ett amatörfoto

Vet inte riktigt vad som hände, eller varför, men jag har fått en ögoninflammation eller något. Högra ögat är illrött, jag ser ut som när någon med dålig kamera och sämre teknik plåtat mig.

Igår kväll gnydde hundarna i Olskroken när jag trots allt vågade mig ut i jakt på föda. Barn gömde sig bakom sina fäder (alt. plastpappor). Alkisarna trodde jag var en av dem. Kassörskan sa – ta vad du vill ha, men döda mig inte.

En natt fylld av kortare sömnintervaller och märkliga drömsekvenser senare är det inte mycket bättre. Det gör inte ont och det illröda är måhända lite uppblandat med vitt, men jag ser inte bra ut (och det är medvetet en dubbel betydelse i det).

Istället för FRA borde Reinfeldt infört en lag som förbjuder sjukdomar när man är ledig. Jag har nu slängt bort två kreativa dagar på att istället ligga på rygg med ögonlappar på och se ut som en total turist i tillvaron.

Negativ stegräkning

Jag tänkte att jag skulle testa det här med med stegräknare. Klämde på mig en igår och sammanfattningen var ingen munter läsning: – 987 steg.

Nog för att jag tog det väldigt lugnt igår, men det här känns inte bra. Med den här takten visar mitt datorprogram att jag kommer att nå jultomtens matchvikt lagom till första advent.

Okej, det underlättar ju jakten på ett extraknäck som just jultomte, men bortsett från det så är det illa.

Strategin måste ändras. Får fundera på det över en bärkasse smågodis, tror jag.

Bagarmobben i kvarteret där jag bor

Det är lite otäckt just nu. Några dagars frånvaro från vitt mjöl i maten är allt som behövs för att de ska dyka upp. Bagarmobben.

Så fort man går ut ur porten står en fransos i bagaruniform och fånstirrar på mig. Han slår en nygräddad baguette mot sin fria handflata och ler elakt.

– Dy kanske ska köpa lite vitt bryd, monsieur. Vore jy trist om nåt trist hände, n’est pas?

Stärkt av en frukost baserad på quinoa- och havregrynsgröt lyckas jag dock stå min mark och kan ta mig till jobbet. Här och där lutar sig bagare mot lyktstolpar, sitter på bänkar och cyklar förbi på Taticyklar. Alla är fransoser, alla hatar mig för att jag inte köper baguette tillräckligt ofta.

En av dem bryter en baguette på mitten.

– Det kan vara dy nästa gång, mon ami.

Jag får nog ringa om polisbeskydd trots allt. Det här känns otrevligt.

Träningsvärk helt i onödan

Jag fick ett mejl från gymmet. Jag var tydligen inte på passet igår och har därför fått en varning. Bokar jag ett pass till utan att dyka upp blir jag portad från internetbokningen.

Skumt, jag har ett tydligt minne av ett spinningpass igår, men det var tydligen en dröm.

Så, jag har träningsvärk utan att ha tränat alls. Jag är ohyggligt otränad, med andra ord.

Gud, vad deprimerande…