På väg hem idag såg jag dem. Två gula, maffiga lyftkranar. De såg ut att söka franska kyssar från varandra, men hölls tillbaka av sina betongfundament, nesligt placerade där av kärlekslösa byggarbetare.
Det är lyftkranars lott här i världen, att aldrig få kyssa varandra, aldrig snudda vid sin sort. Det har någon byråkrat på arbetarskyddsstyrelsen bestämt. För om de gör det blir det krockar, förseningar och kraschade kalkyler.
Men, vore inte en byggkrans franska kyss och därpå följande lycka värt det? Hade den inte jobbat bättre om den fått lite kärlek ibland?
Jag bara undrar…
Word up, Anjo 
Även gula lyftkranar lär ju ha känslor. Någon parallell till verkliga livet månne?
Ibland är jag en lyftkran
Men, inte för alltid…