Outsider och panodil för själen

Jag släntrade hem i ett lagom tyket regn i natt. Staden var precis så öde som midsommaraftnar gärna gör den. Mitt humör var någonstans mellan duggregn och slagregn. Det var en hoppa-i-brunnen-stund.

Jag hade haft en diskussion om singellivet och det var inga positiva tankar om situationen som luftades då. Ibland kommer saknaden över mig, oväntat och plötsligt, och då kan jag inte försvara mig. I de stunderna sparkar sorgen in dörren och allt jag vet och förstår är som bortblåst.

Jag kände mig som världens ensammaste människa när jag genade över Östra kyrkogården i riktning mot Olskroken och en säng som också saknar henne.

Åtta timmar senare har jag diskat bort de fysiska spåren av igår. De psykiska har fått sina panodil i form av Joni Mitchell, Tomas Andersson Wij och Eldkvarn.

Outsider… I väntan på solen…

Outsider vi var unga och det var länge sedan

Pluras röst är fan fenomenal…

Det känns rätt bra idag. Sorgen är inte ond som i natt, snarare en välmenande reskamrat som gärna lämnar mig när som helst.

Jag är helt enkelt en rätt usel självömkare numera, jag lyckas inte måla allt i svart några längre stunder längre. Saknaden finns där ofta, men inte i nattens usla form. Den känns mer som en längtan efter det jag vet kommer. Melankoli (märks i musikvalet), men utan deppiga miner.

Nu återstår bara att tömma askfatet på balkongen där polarnas taggar marinerats i regnvatten. Efter den pärsen är jag redo att trampa vidare…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s