Till havs, till hafs

Okej, mitt försök att sjunga Harry Brandelius slagdänga om hur skönt det är att lätta ankar fick inte mer uppmärksamhet än en sån där blick som bara sjuttonåriga tjejer kan leverera.

Däremot rönte mitt försök att imitera Jussi Björlings Till havs fler vända huvuden på båten. Det var dock inga hänförda fans direkt.

Bortsett från det så började sjöresan bra idag. Lillebror T samt hela storebror D:s familj lämnade Särö för Kungsö i gryningen (cirka 9.30 med andra ord). Picknick, sol och tupplur i ruffen hanns med innan vi vände åter – och då gick det förstås åt skogen.

Jag litar ju aldrig på flytvästtillverkare och därför använder jag heliumballonger knutna runt kroppen så att jag inte ska sjunka om jag druttar i. Kruxet är bara att man måste hålla sig i relingen då. Det glömde jag – och svävade strax iväg mot Särö och evigheten.

Jag passerade en golfbana där von Oviktigsson bevisade att utslag inte blir perfekta bara för att man föds med en silverjärntrea i munnen och på den smala vägens mötesplats satt en sexuellt hämmad man i en stor BMW och svor för att någon körde efter reglerna och hann före honom.

Till slut hackade en kråka sönder en ballong och jag föll, föll, föll och landade på min broders altan. Där skulle de just fira beklaga mitt frånfälle med en grillbuffé och hade jag inte skrivit de här raderna hade vi väl suttit där än (alternativt sprungit omkring och viftat bort getingar).

Förresten, styrbord och babord – vad är det för fel på höger och vänster?

På vanvårdcentralen och sen en butiksrunda i kvarteret

Gamlingen grät när jag kom in på vanvårdcentralen i Olskroken. Anslagen var klart lägre i år, förklarade en syster. Det var därför hans permobil var indragen och ersatt med permostyltor.

Jag gick in till doktorn och sa att jag inte mådde bra. Han tittade på mig och sa: Du är frisk.

– Jag kräver en annans åsikt om det, sa jag.

Då tog han på sig en Kalle Anka-mask och sa att jag var sjuk. Därefter undersökte han mig och sa att jag hade borgelia.

– Du menar borrelia, tyckte jag.

– Nej, borgelia. Du har fått fästningar, sa han och i förstoringsglaset såg jag hur två mikroskopiska fästningar anföll varandra med ännu mindre katapulter.

– Om de häller kokande olja på varandra kan det sticka till, annars är det bara att låta dem hålla på.

– Men, hur länge ska jag behöva dras med dem?

– Tja, max 200 år, tyckte doktorn, sen kommer någon av dem på krutet och spränger den andra och så blir det lugn och ro. Här har du lite medicin, sa han sen och lämnade en oläslig lapp.

Jag gick därifrån och in i den nyöppnade utredningsbutiken i Olskroken.

– Jag tyckte det fanns för många inredningsbutiker så jag tänkte mig något annat, sa ägaren. Sen erkände han att jag var hans första besökare. Ingen tycks vilja ha utredningar, klagade han. Ändå hade han alla möjliga på lager.

Förbryllad gick jag in på apoteket där en orangutang tog emot min medicinlapp, kliade sig i huvudet och sen svingade sig upp i taklamporna med ett skrik.

– Hej, det där är mitt recept, kom ner, skrek jag.

Det skulle jag inte gjort. Gorillan i dörren knackade mig på axeln och klargjorde att jag nog borde gå nu.

Utan medicin och med fästningsproblemet intakt släntrade jag vidare i stadsdelen. Det var årets varmaste dag och alkisarna turades om att däcka i skuggan. Det var bara de gamla tanterna som fortfarande klädde sig i tjocka kläder. Fan vet om inte glassen i kiosken hade värmeutslag till och med.

Själv kom jag nu på den briljanta idén att gå till Kålltorps handelsträdgård, handla massor med gröna växter och sen bära hem djungeln. Jättebra, Anjo. Tusen grader och du bestämmer dig för att bära tungt.

Jag visste att jag aldrig skulle köpt det där pulvret i Ohälsokostbutiken.

En mäklarbricka med Marknaden

– Marknaden är sur, sa en expert i televisionsapparaten. Sen gick börsen upp, vilket berodde på att marknaden var glad, enligt samma expert. Han var fortfarande expert trots att han gissat helt fel och nu vänt sin skräddarsydda kavaj efter vinden.

Jag bestämde mig för att undersöka saken och letade upp marknaden. Han satt på Murveln och var rätt nyckfull, för att inte säga skitfull.

– Hurra, skrek han och tömde en shot på mäklarbrickan jag köpte. Hausse på börsen hörde jag i min medhavda radio.

– Jag är så ensam, grät marknaden sen och tömde ett glas till. Nu är lågkonjunkturen här, berättade radion.

Sen ramlade marknaden ned från barstolen och i fallet drog han tydligen med sig flera amerikanska banker. Börsen störtdök i samma fart som Marknaden.

Marknaden somnade, sov oroligt och kastade sig av och an. Kraftiga kursrörelser blev resultatet och de förklarades av experter som aldrig hade rätt men var auktoriteter ändå.

Till slut tröttnade Murvelns vakt och kastade ut Marknaden. Jag väckte honom till liv och gav honom en Ramlösa.

– Kan du resa dig, sa jag.

– Jag kan inte röra mig ur fläcken, muttrade Marknaden.

… och i hela världen inföll en period av stabilitet och sunt beteende.

Den varade tills Marknaden kräktes med ett äckligt ljud som lät som omx…

God natt, Ericsson!

Iron Maiden-efterlysning

– Hej, konstapeln. Jag har tappat bort min kompis. Han är småfet, långhårig, har fult skägg och är iklädd en Iron Maiden-tröja.

Va? Kan det bli svårt att hitta honom bland alla andra som ser ut precis som han gör? Jaha, men det var en bra konsert i alla fall.

Och fröken, om det är okej att jag säger det, du är otroligt söt i dina flätor. De och din polisuniform har vänt uppåner på min värld – du är en oljemålning i verkligheten…

Ostbågeballonger och chipsluftvärn

Det var fullt pådrag i butiken idag. En hämmad vetenskapsman slogs i höjd med frysdisken av insikten att allt var en bluff.

– Jag måste lämna den här usla forskarvärlden, den är förödande.

Han sa det samtidigt som han tog tag i mig och skakade om mig rejält. Jag nickade, log, men kände egentligen bara avsmak. Varför kan jag aldrig få handla i fred? Varför är ICA i Olskroken en samlingsplats för allsköns dårar?

Han sprang till snackshyllan, sprättade upp ett gäng ostbågepåsar och band omsorgsfullt små snören som han hade i sin forskarrock kring varje liten båge. Sen hade han, märkligt nog, byggt en fungerande ostbågeballong och steg mot taket. Han skrattade när han i sakta mak seglade mot dörrarna och friheten.

– Dr. Löfgren, I presume, sa plötsligt en spensligt byggd man. Han stod lutad mot tvättmedelshyllan. Forskaren som seglade med fötterna dinglande ovanför dambindorna blev vit i ansiktet.

Den spenslige slet åt sig en burk med Pringles. Han öppnade den och kastade varje chips som en projektil mot forskarens ballong.

– Dags. Att. Bevisa. Dina. Teser.

För varje ord skar ett chips rätt igenom snörena som band samman forskaren och hans ostbågeballong. Efter det sista ordet störtade forskaren rätt ned bland paranötter och annat överprisat godis.

Den spenslige ställde sig bredbent över forskaren och smulade sönder ett chips mellan sina fingrar.

– Naturvetenskapliga fakulteten, 13.00. Annars är det inte ett chips vi smular sönder nästa gång.

Han gick. Forskaren låg kvar, förkrossad.

Ute var det 30 grader och folk skrattade, ovetande om den mänskliga tragedi som just borstade av sig och förbannade sitt öde.

Största skvallret och fulaste tofflorna i stan

Jag ska till Falkenberg och det är klibbigt varmt när jag går längs Vasagatan i riktning mot bror, lelle-korv och bil. En gammal man sitter på en bänk och lutar sig mot en golfbag. Om han väntar på att de ska jämna husen med marken och anlägga en driving range får han nog vänta länge.

En liten kille försöker springa ifrån en dam i crocs. Bra, grabben. Slå inte följe med mig bara – för i Falkenberg är crocs allestädes närvarande. Det visste jag innan jag åkte och det slog emot mig i alla möjliga fula färger på gator och torg i den lilla staden.

Det är Eldkvarn på Hwitan, men först är det getingboxning på serveringen och ett grabbgäng som tycker att tropisk värme kräfwa Irish Coffee. Det är adekvat grillmat och plastglas. Det är sommarens alla modeavarter, en kvinna som kör förbi i en beachbuggy och alldeles för många som har sittdynor. Det är en bandanaprydd hjälte.

Det är också ett förband som lockar banalflugor och sjunger om löften till tjejer när de satt på en slagghög i Falun (?) samt att brist på livshunger botas när någon säger att det inte är över förrän den feta tanten sjunger (sic). Duon är fylld av krystade rim utan reson.

Sen är Plura och co på plats. Verner bankar på trummorna och fixar grym bakgrundssång. Ljudteknikern spelar bra trumpet, men det är inte riktigt så fantastiskt som på Älvsborg.

Kanske är det för att publiken fortfarande vinglar in under sjätte låten. Kanske är det för att det bara är damen på rad ett som jazzar. Kanske är orsaken artigt sittande halläningar där Älvsborg var hoppande kållar.

Grindvakten är en tuff parvel. Han missar ingen och ser sen ut att somna tryggt tryckt mot pappans IFK-tröja. Storebror (?) som tar betalt snurrar fotbollar på fingret och det är familjärt.

Och trots ovanstående reservationer så är det word up, med extra plus för Största skvallret i stan, Ett hus på stranden, samt den självskrivna favoriten Nånting måste gå sönder.

Det är en en dag på jobbet för Eldkvarn, men det är väldigt bra ändå. Så är det bara.

…spårvagn genom ljuva livet.

Oh, du gymma värld

Jag får alltid bra idéer när jag är på gymmet. Vilket kanske bottnar i att jag alltid tycker att det är världens sämsta idé att gå dit till att börja med.

Idag trotsade jag dock 30-gradig hetta och lyfte något ton eller så, trampade cykel, fylldes av ångest på corebollen och uttalade otaliga dödshot riktade till mig själv för att jag dragit mig in i det här.

Cykelmarodören Jim undrade om det var jobbigt i tisdags, själv hade han haft en snittpuls på 89%. Jag har aldrig haft så låg puls, replikerade jag.

Idéerna, ja. De var bra och bokrelaterade. Nej, det var inte en deckare om den svage stackaren som slog ihjäl alla stönande bodybuilders. Det handlade mer om boken som är en slags road movie över mitt liv. Den är lätt att skriva, men ack så svår samtidigt. Om den här bloggen visar mina knepigare kulörer, då släpper den boken fram helt andra sidor. Fast, den börjar bli ett måste att skriva klart. Det är en rätt fräck historia…

Även om mitt liv, som synes här i bloggen, allt som oftast är helt händelselöst.