Det finns dagar när jag är glad att jag inte är förälder. Hade jag haft barn idag, hade de suttit med mig på Ullevi. Vi hade käkat korv, druckit läsk och de hade viftat med sina flaggor. Sen hade jag känt mig som världens sämsta pappa, för jag hade inte kunnat eller velat svara på några av deras frågor.
– Pappa, varför kan den korte killen nicka i mål när Blåvitts killar är så långa?
– Pappa, varför springer inte Hjalmar med motståndaren?
– Pappa, ska man inte passa till andra blåvita?
– Pappa, varför skär målvakten inte av vinkeln?
– Pappa, varför kastar två blåvita inkast samtidigt, då blir ju spelet avblåst?
– Pappa, varför skriker den där gubben att alla i Blåvitt är överbetalda lyxlirare som inte förtjänar att bära sina tröjor, att de är en skymf mot föreningen och att de borde skämmas?
– Pappa, tycker inte du också att EM var roligare? Då passade man varandra och sköt på mål ibland. Tycker inte du också det, pappa?
– Pappa, sa du just ett ord som mamma sagt att vi aldrig får säga?
… ny match på måndag. Jag längtar redan intensivt!
Word up, Anjo 
Ha ha Blåvitt. Påminner om när jag i späd ålder såg dem få pisk av Åtvidaberg. Var på Ullevi med fotbollslaget. Alla hejade på Blåvitt. Inte jag. 20 mot en. Enkel seger.
Idag var Blåvitt bortom skratt. De var till och med sämre än den av monstertruckar massakrerade planen och arrangemanget.