Nostalgienergikick

En av mina kollegor är tyvärr Djurgårdare, fast han är rätt trevlig ändå. Han är också djupt insyltad i DIF:s matchprogram och inför mötet mellan våra klubbar behövde han några omslag av tidningen Änglatjôt.

ÄT var ett Blåvittfanzine som gavs ut 1990-1998 och som jag i högsta grad medverkade i. Den nostalgitrippen det innebar att bläddra i de här gamla högarna gick inte av för hackor.

Jag minns än idag hur vi fixade tidiga, tidiga nummer. Lången hade en kopiator i sitt kök (!) i Kortedala. Kopiatorn hade Sverre fixat, för han jobbade med sådana maskiner. Vi kopierade, vände på bladen, kopierade baksidan och sen häftade vi ihop dem genom att lägga tidningarna platta på en telefonkatalog, drämde till med häftapparaten och vek manuellt ihop klamrarna.

Sen började jag jobba i kopieringen på Östra Sjukhuset. En monstermaskin som kunde trycka dubbelsidigt, en halvautomatisk häftmaskin. Wow! Hi-tech! Det var också då vi gick från skrivmaskin till Word 1.0 (eller nåt sånt). Vi började med tvåspalt, klippte citat ur texten och lade in dem snyggt – och så ritade jag sjukt usla teckningar (enligt Finnen) alternativt i Gary Larson-klass (enligt Fille). Teckningarna fixade jag ofta vid tresnåret på natten och så brände vi av upplagan vid 6.30 innan någon kom, vilket förbättrade finanserna.

När vi väl betalade fick vi ofta skäll av kärringen på sjukhusets ekonomiavdelning för att vi släpade med betalningarna. Vi lovade att bättra oss – varje gång.

ÄT var en grym succé. Vi sålde ofta 4-500 ex, den gav oss vänner här och där – och under en period översatte vi till och med blaskan och krängde den på Sportspages i London.

Mycket som skrevs då har väl inte riktigt överlevt, men där finns en del guldkorn. Grovkornig humor, kan vi väl sammanfatta materialet som – och en hel del cynisk satir därtill. Och, i mångt och mycket är det nu som då. Reservationslösa hyllningar när det går bra och totala toksågningar när det inte går något vidare.

Sen hade jag äran att sälja ÄT på min 25-årsdag 1997. Jag sålde 400 tidningar à 10 kr, jag blev bjuden på all sprit hela kvällen och när jag kom hem hade jag 2200 spänn i fickan… Hmm…

Det var för övrigt den kvällen som vakten på Havanna (RIP) ropade åt oss på hundra meters avstånd: Glöm det, gubbar!

Och det var samma kväll som mina syskon hade ställt in en byrå klädd med seriestrippar i min lya, vilket jag upptäckte dagen efter och då hade en del samvetskval kring vad jag egentligen gjort innan jag såg grattiskortet.

Skål för Änglatjôt – fanzinet som förändrade Fotbollssverige och är ett fint minne från en viktig tid när ingen i ligan var överviktig 🙂