Poesipolisen griper in

Gårda, i morse, strax efter sju. Jag är på väg över den lilla slussbron och slås av hur få människor som kommer från spårvagnarna och hur lugnt allt är. Det är verkligen semestertider. Då rullar en silverfärgad Volvo upp bakom en av de få och tutar ilsket. En för tjock man i beige jacka har bråttom på ett sätt som inte är förenligt med årstiden.

I nästa ögonblick är hans bil omringad av maskerade män iklädda uniformer med texten poesipolis på ryggen. En av dem slår sönder sidorutan och slänger in ett papper i bilen. De andra pekar på bilen med automatvapnen i högsta.

– Läs texten, läs texten, vrålar polismännen.

Tjockisen tar upp papperet och läser:

– Jag längtar stenarna där barn jag lekt

Han låter tveksam och beordras att läsa igen. Den andra gången är inlevelsen där. Betydelsen av Verner von Heidenstams fras träffar honom. Han stänger av bilen, öppnar dörren och går ut med händerna på huvudet.

– Jag längtar stenarna där barn jag lekt, vrålar han.

– Our work here is done, säger en poesipolis och så försvinner de med militärisk precision.

Den tjocke mannen, som precis börjat minnas barndomens lekar, trädkojor, timotej, getingar, slådda ängar, hölass, balmaskiner, mjölkpallar, lanthandlar och förrådet med gigantiska svagdrickabuteljer, är effektivt botad från sin sommarstress.

Han tuttar i nästa ögonblick eld på sin bil, slänger sin fula beigea (till och med ordet är fult) jacka rätt in i lågorna och går sen i riktning mot Skatås för att fortsätta vara sig själv.

Att elda bilen var kanske ingen miljögärning av rang, men ibland blir kraften från poesin för stark, så är det bara.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s