Augustiavslut

Augustiljuset slocknade långsamt och stillsamt förut. Himlen var blå, med några ditmålade moln i rosa och ljuslila. I takt med att solen stack blev de alltmer blålila. Det var ett bra avslut.

Vi snackade om dig igår, C. Det var länge sen. En helt annan augusti. Du stod och hoppade på ett ben i Borlänge. Jag och Sverre hade lånat dina kryckor och fixat vägspärrar på huvudgatan. Ingen fick köra förbi utan att berätta en rolig historia. Fan, att du inte orkade längre. Det finns så många bra augusti du missade.

Vi snackade om G. Han försvann en vårdag som kunde varit en augustidag som idag. Världens gladaste fasad och Hisingens största skratt dolde en smärta som ingen förstod förrän efteråt.

Vi kom ihåg Ruffen som kallade oss pösar och spelade kort. Vi flinade åt Lasse som sparkade på en polisbil en gång. Erlandsson, som dansade med småtjejerna på klubben ända till han var urgammal, fick oss att le. Super-Dajla fick skålen, vår bästa ängel, vår älskade vän, vår Dajla…

Vi upplevde många augusti tillsammans, oavsett vad det stod i kalendern. Kom ni ihåg när vi smög fram till ett tält i en slänt och väckte det med hjälp av 100 sjungande blåvittfans? Eller när vi hade äppelkrig på en åker i en obestämd skånsk håla? Aten, Porto, Milano, Glasgow, Manchester, Timrå, Veberöd, minibussar…

Vi kom ihåg mycket igår. Inte patetiskt. Inte ledsamt. Inte längtande till flydda augusti, för jävlar vad många augusti vi har framför oss. Vi bara kom ihåg, stannade till ett tag och log…

Skål, änglabröder. Riv inte himlen nu. Vi ses om väldigt många augusti…

Sommarslutspurt

Det har varit lite av en magisk helg – och då hände egentligen inget speciellt.

Kanske är det alltid så här när sommaren gör ett av sina sista kraftryck. Människor blir extra glada för att det inte är kallt ännu.

Pappan lyssnar tålmodigt när han går hand i hand med en babblande liten son uppför Redbergsvägen.

Pensionärerna har putsat och vaxat sina rollatorer och cruisar runt torget mellan 11.30 och 15.00 ungefär.

Alkisarna knäpper upp ett par extra knappar i skjortan där de sitter i kuren utanför Järnia och skålar med varandra.

Fågelsträcken är förvirrade och kastar sig av och an i alla riktningar i en tyst, alternativ tjattrande, performanceversion av mormors lilla kråka.

Lönen har kommit och plastkorten bränner i fickan och man får skynda sig att stoppa in korten i bankomaten, eftersom plasten smälter i den gassande solen.

Och eftersom jag tog fel dörr i tvättstugan igår kunde jag istället för ett fuktigt torkrum hänga upp min tvätt i en behagligt grön trädgård. Solen ålade sig mellan bladen och ritade häftiga mönster i mattan. Det gröna var helt fritt från getingar, fästingar och mördarsniglar – något av ett Shangiri-La, tror jag bestämt. I bersån hade någon dukat fram kaffe, nybakade ciabatta med brieost och salami, en kycklingsallad och lagt fram en otroligt mjuk filt. Hur jag än vred och vände mig lös solen i absolut rätt vinkel och en näktergal sjöng REM-ballader med exakt rätt nerv.

Nu har jag precis hämtat kläderna, tagit en ny fika som någon än en gång dukat fram, och är så nöjd att hela garderoben luktar sommar när septembers startmotor går igång om några timmar…

Bye, bye, myggan

Igår gick jag över bron för att åka under vattnet till Hisingen. Grillkalas i Kärra var aviserat och efter viss frustration hittade jag fram. Det hade underlättat om jag skrivit ned siffrorna i adressen i rätt ordning…

M:s son tog tag i min arm och pekade uppfordrande på den plats där klockor vanligen sitter. Du är försenad var det det tydliga meddelandet.

M hade ordnat en grillbuffé av nästan Kunmingska mått. DM och L tyckte vi skulle äta upp all mat innan DB kom, men det gick helt enkelt inte. Potatisgratängen var mäktigare än Göran Johansson och rörorna fler än stjärnorna på himlen.

S upptäckte glädjen i elektriska tennisracket som tar livet av myggor, även om det var getingar han ville åt. De små myggorna blinkade som fyrar när de fastnade och exploderade sedan.

Det blir för övrigt en jädra stöt när man rör racketen – det vet jag nu.

Vi har känt varandra i tusen år, alla som var där. Och det är konstigt nog alltid roligt. Visst, gammal blåvit skåpmat ibland, men också nya historier. Självklart också ‘I wanna be adored’ med Stone Roses på stereon. Det är världens bästa låt, något vi alla var rörande överens om. Ingen ylsjunger den låten värre än vi, förresten.

Vi rullade sedan hatt på Kärra Krog en liten stund, vilket var ett litet jaha.
Är du rädd för mig, frågade fru förort när hon slog sig ned. Jag har varit på en del skumma ställen tidigare, mumlade jag.

Krogen stängde, vi sparkade lite vuxenfotboll, tjejerna visslade när jag gjorde en rabona och efter en promenad över ännu ett förortstorg att pricka av tog vi nattbussen till fastlandet.

Vad heter motsvarigheten till bakfull, fast när det gäller mat? Bukfull? I så fall är jag det idag.

Ack, grillspett, grillspett, hur många var ni icke när ni invaderade mig?
Hur kunde jag försvara mig mot era smakarméer?
Jag gav upp, blottade ingången till min strupe
Gick under i ett hav av getost och soltorkade tomater

Det finns en särskild plats i helvetet för reklamare

Åtminstone berättade en kyrkans man det för mig imorse när jag var på väg till tvättstugan.

Det är inte som Dantes inferno precis, men tre nivåer finns:

Vestibulen: Här straffas de som frossat i särskrivningar och tragiskt nog alltid stavar proffisionellt och nogrann helt fel när de söker jobb som skribenter. De får sällskap av färgblinda AD:s vars design är uppåt väggarna och projektledarna som läser briefer som fan läser bibeln. De tvingas i all tid och evighet spela statistroller i nya reklamfilmer för Riesen. Under eoner står de där med bygghjälm på skallen och gör tummen upp och andra taffliga skådespelarförsök.

Första kretsen: Hit kommer man om man dissar folk anonymt i branschforum och beter sig allmänt drygt och avundsjukt för att dölja att man är en dussinlirare. Straffet är att utan uppehåll göra nya filmer om tamponger och att alltid tvingas välja en ny färg från pms-skalan utan att använda röda kulörer. Använder man rött är det bara att börja om.

Sista kretsen: Den här platsen är reserverad för de som tycker att alla som ifrågasätter reklamaren/reklamen är troll. Det är platsen för de som ser sig förmer, men som är lika ihåliga som argumenten de torgför och lika långsökta som sina pinsamma liknelser för att förklara egna tillkortakommanden. Deras straff är att få skriva en reklamfilm utan pekpinnar. Filmen får de sen regissera och sen spelas den upp dubbad till tyska. På jävligt hög volym. Det här upprepas i all oändlighet. På varje storbildsskärm i helvetet.

Men, vad händer med oss reklamare som är bra, frågade jag denne kyrkans man. Han log och sa:

Bra reklamare kommer till de elyseiska fälten.
Där får ni skriva om vad ni vill,
helt utan deadlines och kostnadsramar.
Och allt får det mottagande det förtjänar.
Där blåser det alltid ljumma vårvindar
och du blir inte bakfull av vinet.

Jag är en bra reklamare och plötsligt luktade inte träningskläderna i påsen så överjävligt längre.

Ettans spårvagn går till igår

Jag minns Östra sjukhuset ibland när jag ser ettan smita från Redbergsplatsen, österut.

Östra Sjukhuset. Ändhållplats. Min utgångspunkt och mitt inträde i vuxenvärlden. Jag har inte satt min fot där sen jag slutade, tror jag. Det är länge sen.

Det var jag som var liten och färsk. De äldre försökte lura i mig att den yppiga damen från Försäkringskassan ville ha mig och skrämde halvt ihjäl denne gunstig junker… Hon kom ibland in och pratade med stängd dörr och jag höll på att svettas ihjäl varje gång.

Mikael satt längst ned i korridoren. Han bjöd på egenskjuten älg ibland och hade världens största knäskydd när vi spelade innebandy. Bredvid honom satt Björn som blev retad för sin gubbkeps, sa upp sig och blev styckmästare. Och så var det Lars-Eric som aldrig fick se sin dotter växa upp och somnade alldeles för tidigt, men lärde mig allt om kvinnor och golfsvingar när vi officiellt var på tjänstebesök på Lillhagen. Vår chef hette Kerstin och det var hon som lyssnade på min bästis mamma och gav mig ett kontorsjobb.

Det fanns många speciella typer på ÖS.

Där fanns periodaren som kunde rimma snuskigt på allt man sa och vägrade gå på labbtantens fest eftersom hon var så ful. Han hade en vapenbroder som vabbade så fort han uppnått existensminimum eftersom fogden tog allt överskjutande.

Där fanns killen som sprang till och från jobbet, han bodde i Landvetter, i jeans. En gång sprang han med en julgran i handen. Han somnade varje gång han satte sig ned – och när han körde bil. Han fick för sig att bli flickfotograf en gång. Polisen kom och hämtade honom när han stammade fram ‘får jag plåta dig’ till skräckslagna fjortonåringar på en skolgård i Kungälv. Han sökte jobbet som sjukhuschef också och sålde ibland lotter i läkarronder. Dessutom drack han tre liter cola om dagen och åt helst bara revben till middag.

Sen fanns han som hade bacillskräck, ville lära mig allt om tjejer och kallade den snyggaste sköterskan för Ulf en gång – eftersom han tyckte att hon påminde om hans kompis Ulf. Hon såg inte road ut. Jag lyssnade inte så noga på hans råd. Han hade aldrig lagat mat, trodde att makaroner köptes i antal, och när jag möter honom idag – sexton år senare – minns han fortfarande glatt vykortet jag skickade från Glasgow.

Sen fanns där två killar som hade utbildat sig till labbkillar, men inte fått jobb. De vägrade att hämta sopor på plan 0 där labben låg, eftersom de skämdes.

Och ett tag fanns en religiös kille där. Han blev jättefull på glögg en gång och fnittrade sig igenom barnkliniken. En annan gång lät han bli att leverera livsviktig benmärg eftersom han ville gå hem för tidigt – då fick han sparken. Hans bror var också religiös och kastade en gång en kockkniv rätt igenom lunchrummet när han blev arg.

Och så fanns glidaren som tömde sopor, prenumererade på svenskan, körde dyrt, alltid satt i hotellbarer istället för på ölschapp som vi andra och ständigt föreslog saker med ord som implementeringsincitament inbakat, vilket fick chefen att flippa ur.

Den lille tjocke som packade tvätt gjorde en tjej gravid i en av vagnarna i linneförrådet och blev påkommen under en herdestund i nytvättade filtar avsedda för akuten. Han fick en av de styggaste varningarna jag hört om.

Sen fanns han som betalade Finaxlån med nya Finaxlån och hade en cd-växlare med 24 fack. Alla fyllda med dansband. Han var förmodligen världens snällaste människa.

Det var glöggpartyn i hemliga källarvåningen då vi spelade Lyckohjulet och killen med bacillskräcken skulle välja bokstav. Han tog O. Du måste välja en konsonant, sa vi. Då valde han E.

I samma källare hade vi en boulebana, för en av brevbärarna på sjukhuset var nästan världsmästare i boule.

På ÖS fanns tonvis med jättesöta syrror och när jag slog en frivolt på 22:an och begravdes under ett berg av apoteksådor omringade de mig. Ett tag trodde jag att jag var i himlen. Syrrorna var bra och fnittrade mycket när vi levererade medicinsk sprit på fredagar och de var ombytta och redo för annat än att sätta dropp.

Det var en härlig tid, härliga människor. Men, väldigt mycket igår. Jag hoppar nog av ettan i Olskroken även fortsättningsvis.

Så bra…

Ibland får man förnyat hopp om mänskligheten. Jag läste precis en fantastiskt bra text om kärlek mellan systrar. Enkel. Självklar. Naken. Rak. En historia berättad med vanliga ord, men med så mycket färg och innehåll att den hade blivit en vacker tavla. Så bra, för att den klarar att berätta det svåra utan svåra ord.

Det är bara att hoppas att sagan slutar som systrarna förtjänar, tycker jag.

Jag kände igen min egen familj i orden. Bästa gangstrarna på jordklotet, Cosa Nostra – Johansson style. Världens snällaste människor…

Och ett råd som inte återges fick mig att nicka väldigt mycket. Ljusskapande aktiviteter var det…

Extra ingenting, tack

Det är mulet i hela Västra Götaland. Ett alltför uthålligt regn plågar staden. Ett godståg har spårat ur och istället för att pendla till Lerum pendlar folk mellan hopp och förtvivlan. Trafiken på Odinsgatan har inte förstått att den ska röra sig.

Den lilla pizzabagaren är glad att se mig. Det var länge sedan, säger han, tycker att jag borde komma dit oftare. I hans stora restaurang, med pizzeriamått mätt, äter ingen mat. Där sitter tre kvinnor som kanske aldrig varit lyckliga och svär åt varandra över eftermiddagens öl och vin. Två gubbar tittar ned i ölen och har inget att säga. Alla tanterna kan säga håll käften och dra åt helvete, inser jag snart. En annan tant spelar Jack Vegas och muttrar ilsket åt bagaren när han gör vad han är där för, det vill säga bakar pizzor. Jasså, där är du säger hon när den stora starken står på disken. Hon har väntat i en evighet eller möjligen tre knapptryckningar på maskinen som aldrig kommer att göra henne rik eller glad.

Han ser ledsen ut, bagaren. Kom tillbaka oftare, säger han. Jag förstår honom, han vill servera mat – inte servera utslitenhet. Livsstilen förbjuder dock alltför många kostcirklar med kebabkött, så jag lovar inget.

I affären bredvid är det släckt, tyst och tomt. Alla kunderna har gått hem. Bara en sparv har glömts kvar och den flyger förvirrat omkring bland rengöringsmedel och annat.

Det är mulet i hela Västra Götaland…