Vi var ute och jagade, jag och polaren. Jag hade ett sånt där grymt muskedundergevär som busarna har i Looney Tunes-filmer. Vi smög oss på två rådjur, då trampade en av oss på en kvist. Rådjuren tittade på oss med darrande kroppar.
– Två rädda rådjur, konstaterade jag.
Tydligtvis var min stämma skräcken som fick det att brista för det ena rådjuret, för det drog därifrån med en jädra fart.
– Ett rädd rådjur, sa polaren.
– Det där lät fel, sa jag.
– Ett rätt rådjur, försökte polaren.
– Det lät helt skridsko, konstaterade jag.
Och medan vi diskuterade om ett ensamt rådjur kan vara rädd, så passade naturligtvis djuret på att skutta iväg.
– Det rådjuret var en språklig kokosnöt samt flyfotad, sa jag.
Sen hade vi fått nog av jagande. Vi tog vår flodångare för två till Baltimore och lämnade in bössorna mot betalning. Sen köpte vi filmen Bambi på dvd och bestämde oss för att ha en filmkväll.
– Tycker du filmen är bra, sa jag halvvägs in i den spännande thrillern.
Min kompis svarade inte. Han grät över Bambis mor.
– Det kunde varit vi. Det kunde varit vi som dödade rådjuret, skrek han.
– Inte så länge vi bryr oss om språket, min vän. Så länge vi är språkligt korrekta kan rådjuren skutta fritt, sa jag.
Word up, Anjo 