Septembers svanesång feat. tusen kajor

Träden är fulla av dem. Kajor, som gömmer sig bland blekgröna, gula, lätt brandgula och röda blad. Det är heta linjen kråkfågel-style. Om kaj-FRA ska avlyssna individerna här, då jävlar krävs det fininställningar.

Vasagatan är liksom öde. September smyger ut från våra liv, än en gång. Dess historia står skriven på löven som samlas i kladdiga högar i spårvagnsspåren. Det är mörkt för tidigt i år igen. Kvarlämnat regn efter lunchens skyfall fyller alla hål i den tveksamt utförda asfalteringen.

Uteplatserna på krogarna sträcker vapen, skruvas isär och gatorna blir bredare. Precis lagom till när svensken går i tv-ide. Avenyn ser inte så paradlik ut direkt. Krogarnas lampor är som fyrar. Se upp, gå inte hit, säger de. Här är det inte sommarparty på stranden.

När sjuttiofemman är slut

Take me home, country roads, sjöng jag. Men spårvagnen körde till Olskroken istället.

I morgon dör september. Bara ett kvartal kvar. Ibland ett tuggummiår, ibland racerbil som går i 290 knyck. Livet är märkligt i år, men lite bättre och bättre, dag för dag.

När året byter ordningssiffra är manuset hos ett bokförlag. Jag sitter förmodligen på en stol i Berlin och sjunger sånger om något och när jag kommer hem börjar allt på nytt, på en helt annan plats.

Det blev några glas med Enbärsbuske idag. Mycket förr, som alltid. En av de bästa stockholmarna på denna jord. När vi var små gjorde vi fanzines och han däckade under mitt bord. Nu gör vi inte fanzines och han bor på fina hotell.  Utveckling, antar jag.

Hösten är här, förresten. Regnet i morse hade inte ens ett litet skvätt av värme i sig, bara löften om fler mörka kvällar där ljus från stängda affärers skyltar speglar sig i vattenpölarna.

Jobba-inga-långa-dagar-då-missar-du-solen-årstiden är här. Sjuttiofemman är slut.

Hej, oktober. Bju’r du på ärtsoppa?

Jag tryckte bara på knappen

Den längsta veckan är snart slut. Så mycket som gjorts, tränats, skrivits, promenerats och funderats. Det var fokuserat och seriöst, ända till idag.

När jag tryckte på knappen vid övergångsstället förändrades världen. Alla bilar förvandlades till stora citronfjärilar som flög omkring och rappade om rapsolja.

Vägskyltarna blev till tennisracketar och plötsligt stod jag och spelade dubbel mot två semi-proffs. Jag är ju ensam, sa jag. Du har Björn Borg-kalsonger, det räcker, sa de. Sen missade jag en smash och insåg att grabbarnas röntgensyn när det gäller mina underkläder var hysteriskt usel.

Ett träd tappade löven och dessutom ett par inlines och jag åkte hem utan att trilla. Sen dök jag ner i soffan och fick fatt på fjärrokontrollen. Jag tryckte på den och den hade ingen koll på vad som visades på burken.  Hatte Furuhagen – ZAPP – Farbror Frippe – ZAPP – Bosse Parnevik – ZAPP – Gula Hund – ZAPP – Måns Möller.

…fast han var så kass att min tv bröt ihop, förvandlade sig till en radio och spelade Tjajkovskij för hela slanten.

Själv tog jag min tomma Soda Stream, fyllde den med vatten och körde den i maskinen. Det blev till rödvin och jag är inte den som är den…

Skål. Det här var en cool vecka.

Även mörker bleks med tiden

Hej. Jag är konstnär. Jag målar det mest oansenliga med den största iver. Idag har jag målat en baksida i rätt skimrande färger och givit lite nyanser till onyanserat dravel.

Mest hela dagen har jag målat mörker på ett väldigt annorlunda sätt, men jag är nöjd. De som förr var en minnesfallucka är nu mest en inspirationskälla.

Jag är inne i min mest intensiva period någonsin. Så många ord. Så lite tid. Men, vet ni – det blir väldigt bra, så är det bara.

Två musiker på väg utför

Vi satt längst upp på Gothia. Hon tog en paus från mässan, vi snackade och spånade. Sedan tog jag och J hissen ner. En saxofonist spelade en trudelett som var perfekt anpassad till hissresans längd.

Senare, spårvagn hem efter lång dag. En fyllbult i vagnen suckar över klottret, tar upp en kvarting Jäger ur fickan och säger sen att det är väl okej att ta en jävel ibland… Han har spelat gitarr, förklarar han. Luftlir är beviset.

Fast egentligen var han trummis. Han slår med händerna mot låren. Olika tempo på händerna och fötterna, fast vänster fot är hi-hat och höger är baskagge, förklarar han. Han har spelat med Nationalteatern.

Hans hjärta är dåligt. Kärringen är dum i huvudet, men han älskar henne. Rock ‘n’ roll – bara du mår bra så är det bra, ropar han när jag hoppar av i Olskroken. Själv ska han till sjukhuset för hjärtat är slut.

Ibland är inte musik ljuv…

Fantasimacken

Det är alltid kö till Fantasimacken i Olskroken – landets enda. Där brukar en deckarförfattare med en förkärlek för urusla historier stå och böna och be om att få köpa ny soppa till sin skapandemotor.

Föreståndaren, en mackägare av den gamla sorten med oljig trasselsudd i bakfickan på den skitiga overallen, brukar bara rätta till sin BP-keps och säga: Nej.

Då brukar deninnehållslösa författaren vifta med kreditkort och inbjudningar till alla de rätta festerna i den stora staden som ligger en bra bit åt helvete, men gubben skakar bara på huvudet.

Sen får han alltid syn på mig och så säger jag: en tank bloggbränsle. Jag slänger fram en bunt Algapengar och han fyller mig med fantastisk fantasi. Författaren svär över att guldkort inte funkar när trashankar kan betala med Monopolflis. Föreståndaren brukar inte ens  bry sig.

Idag stod ett gäng pantade och rätt kassa branschkollegor till mig på macken där och kallade gubben allsköns otidigheter när de nekades att köpa. Gubben bussade hunden på dem och de fick som vanligt tanka på Ironi X, macken precis bredvid Fantasimacken. Sen åkte de förmodligen hem och var creddiga som fan.

Själv log jag åt min fulla tank och gav mig iväg mot Fattighusån för att upptäcka ännu ett gäng nya dimensioner i gräsänders vardag och fundera ihop romanintrig med utgångspunkt i ett ensamt och trasigt paraply som låg inkilat i staketet vid gamla spårvagnsstallarna…

Kvar utanför macken stod deckarförfattaren. Idélös, med soppatorsk. Med lite tur skulle motorn skära när hon fyllde den med lågoktanig intrigplacebo som hon köpte av en skum typ på Norra Gubberogatan.

Eremiter är värdelösa vänner

Jag slet verkligen i gymmet idag. Ett knivhugg i ryggen gav mig tonvis med adrenalin och jag skickade upp en och annan skivstång genom taket.

På väg hem slogs jag av den stora mjölksyran. Mitt muskellösa liv passerade revy och jag såg något som jag önskade var en hägring – det var den kommande träningsvärken som skruvade ihop en hammock i min absoluta närhet.

– Jag tänkte hänga här ett tag, sa den.

Jag tog mig upp till en eremit som bor längst upp i Lundens bergsmassiv.

Det var senstråk istället för den breda vägen. Det var ett arsle som smärtade så mycket att om det ens finns ett uns rättvisa så har jag den snyggaste häcken i Göteborg när jag vaknar imorgon.

Det var biceps som kändes som huvudceps. Det var triceps som försökte gömma sig på baksidan av mina armar.Det var magmuskler som just hade upplevt sina femton minuter – och nu ville bli bortglömda igen.

Det var ljumskar som var bortom linimentets helande kraft. Det var en bruten man, förstörd och spik nykter, som kom fram till eremiten.

– Åh, du orakelliknande eremit. Kan du förklara för mig varför jag tränar?

– Nej, sa eremiten.

Så det var bara att gå hem igen. Där satt träningvärken och väntade i hammocken.

– Jag tänkte att vi kunde se på diabilder från alla dina träningspass sedan 1977, sa den.

Jag suckade, slog mig ner och var nedslagen…