Eremiter är värdelösa vänner

Jag slet verkligen i gymmet idag. Ett knivhugg i ryggen gav mig tonvis med adrenalin och jag skickade upp en och annan skivstång genom taket.

På väg hem slogs jag av den stora mjölksyran. Mitt muskellösa liv passerade revy och jag såg något som jag önskade var en hägring – det var den kommande träningsvärken som skruvade ihop en hammock i min absoluta närhet.

– Jag tänkte hänga här ett tag, sa den.

Jag tog mig upp till en eremit som bor längst upp i Lundens bergsmassiv.

Det var senstråk istället för den breda vägen. Det var ett arsle som smärtade så mycket att om det ens finns ett uns rättvisa så har jag den snyggaste häcken i Göteborg när jag vaknar imorgon.

Det var biceps som kändes som huvudceps. Det var triceps som försökte gömma sig på baksidan av mina armar.Det var magmuskler som just hade upplevt sina femton minuter – och nu ville bli bortglömda igen.

Det var ljumskar som var bortom linimentets helande kraft. Det var en bruten man, förstörd och spik nykter, som kom fram till eremiten.

– Åh, du orakelliknande eremit. Kan du förklara för mig varför jag tränar?

– Nej, sa eremiten.

Så det var bara att gå hem igen. Där satt träningvärken och väntade i hammocken.

– Jag tänkte att vi kunde se på diabilder från alla dina träningspass sedan 1977, sa den.

Jag suckade, slog mig ner och var nedslagen…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s