Luftballong till mitt fluffiga kontor

Jag tog luftballongen till jobbet i morse. Ibland tar jag min rymdraket, men det finns vissa problem att fickparkera i ljusets hastighet. Åh, det här var en härlig morgon. Gymmet på andra sidan autobanan har byggt om. Nu är det de vuxna som åker rutschkana i lekrummet och de små som springer på löpbandet.

Sen flög jag över landets sämsta gata fram till nu. Regeringen har äntligen sparkat överklagandet rörande beslutet att riva Friggagatan där det bör sparkas. Det var ett överklagande som var lika intelligent som att säga: Jo, visst är det en elakartad tumör doktorn, men den har visst kulturellt värde i mitt bröst så låt den fortsätta gro… Friggagatan är några hundra meter nedklottrad ondska; en stump som inte ens en modersgata kan älska.

Och det regnade där jag flög. Små, små droppar. Fast, det var fortune cookie-regn. Varje gång jag fick något på kinden kom det ett visdomsord med, några av dem:

  • Ragga inte på flourtanter – inte en tungkyss utan tjafs då.
  • Kittla inte en brunbjörn med boxhandskar – den kan ha en dålig dag.
  • Vill du vakna i morgon, somna inte i övermorgon.

Vid Brunnsparken tappade ballongen lusten och luften. Jag klev ur, mitt i ett hav av tiggare.

  • Den fattiga från en skum del av Europa: har du en krona till mat?
  • Den lätt glasartade alkisen: har’u en spänn?
  • Den stackars bankdirren: har ni måhända 14 miljarder till en nyemission?

Sen var jag framme. Nedsjunken i min stol på världens fluffigaste byrå…

Alla är lika, men vissa är mer olika

Halvdag, så jag och ADHD gick till Dubliners. En stilla öl för att runda av en hektisk vecka. Debriefing snarare än AW.

Mannen i baren, den i det närmaste tomma baren, ber oss passa hans dricka när han går på toa. Jag vill inte att någon ska droga mig, säger han. En fullt normal reflektion klockan ett på dagen!!! Å andra sidan, om det är hans skräck – varför lämna ölen i vår vård?

Sen kommer han tillbaks, distanskonverserar om vårt ölval. Är det Staropramen, finns många ölsorter som har samma färg serrö…

”Två spänn på att han snart sitter här”, säger jag till ADHD.

Jag har fel – för strax därpå går han.

Jag har rätt – för en liten stund senare kommer han tillbaka och slår sig ner.

Tröjan ser ut som om han har drägglat tuggtobak på den. Mönstret är à la Amazing Discoveries (Tv-shop under 90-talet). Jackan är från förra årtusendet. Han jobbar i AMS-åtgärder på Orust, skog minsann. Fast bara på vintern, för på sommaren får inte djuren störas. Orust är bra, missar han bussen i Stenungsund är det max ett par timmas väntetid, förstår vi.

Han förbluffas över spritresorna som Orustbuss gör till Tyskland. Man går plus på en back brännvin, som han uttrycker saken. Skattepolitiken här måste vara sjuk.

Sen tycker han att vi ska gå ut och banka på UPS-bilen och se om de öppnar. Det är ingen värdetransport, flikar jag in. Det gömmer sig inga gubbar därinne. Han lyssnar inte utan pratar på om vad Clintan skulle ha gjort.

Klockan har just slagit tre …på eftermiddagen.

Vad ska man säga – lycklig resa, gubben!

Sköldpadda, sköldpadda

Okkervil River på Pustervik. Mumma. Bandet fyllde upp allt vad förväntningar hette:

  • Sångaren var extremt fulsnygg, med betoning på ful, men eftersom han var sångare tyckte alla tjejer att han var enbart snygg.
  • Trummisen såg ut som en dåre, vilket alla bra trummisar gör.
  • Killen som lirade supportgitarr och supportsjöng hade flanellskjorta. Han rakar rent bland kvinnorna, liksom. Wow, arbetarklass med en fin röst…
  • Killen som lirade piano var korthårig, hade högt hårfäste och bar glasögon. Det fanns inget alternativ. Det var bara att blåsa upp min uppblåsbara megafon och skrika: sköldpadda, sköldpadda…
  • Han i det dunkla hörnet lirade allt: trumpet, piano och maraccas. Han är bäst, men får minst hugg. Evolution, man…
  • Tjejen på gura såg ut som Skogsmulle i en rätt avslöjande klänning. Sen tog hon fram fiolen och förvandlades till kvällens Grace Kelly. Det enda som hade slått det hade varit om hon lirade cello.

Lägg sen till att det dök upp en tjej med en korsning av flattop och mussepiggfrisyr som hade alla åttiotalets dofter i håret, så förstår ni att manegen var krattad.

Kvällen fortsatte med att en kompis kallade sin tjej för ligg. Då sa jag att om han kallade min (framtida) flickvän för ligg skulle jag däcka honom.

Avslutningen blev den vanliga. Jag drog på mig en nylonstrumpa och rusade in på 7-Eleven. Där beställde jag en big toast, sköt sönder övervakningskamerorna och på vägen ut drabbades jag av en smula klarhet och tog en Taxi Göteborg hem så att jag slapp att pungslås av en kille som behöver GPS, karta och Miss Marple för att förstå mysteriet ‘från centralen till Avenyn’.

Bra konsert, by the way…

Tio år

Inte ens en död sparv faller till marken utan att Gud hör. Det är ett citat från en präst som etsade sig fast i mig för tio år sedan. Jag kommer ihåg att jag skrev det i en krönika i Änglatjôt, blåvittfanzinet jag skrev på den tiden.

Jag kände ingen som dog i Backabranden, det var visst någon som kanske bott på min gård någon gång, men det visste jag inte. Jag vet bara att 63 barn slets bort och att alldeles för många skratt förblev oskrattade. För många kyssar blev aldrig verklighet.

1992 jobbade jag inom vården. Jag minns den stora spårvagnskraschen. Jag jobbade i linneförrådet då. Katastroflarm och sen gick truckarna i skytteltrafik med filtar till akuten. Filtar som skulle värma de frusna, trösta de ledsna och skyla de som inte fick stanna kvar.

Jag såg aldrig döden, bara häckvagnar med filtar. Jag hörde bara det som sades mellan raderna av de som alltid annars var luttrade.

1998 såg jag bilder på härdade, men härjade poliser och brandmän – och skadade och döda insvepta i likadana filtar.

Dagarna därefter flämtade marschallerna förvånat över katastrofens enorma storlek. Blommorna frös i vintervindarna, men försökte tappert behålla färgen för att ge lite skönhet i det fasansfulla. Det lilla huset man åkt förbi med spårvagn – hur kunde det ha blivit en dödsfälla för så många?
Ikväll samlas människor utanför dörren, på andra sidan Vallgraven. Facklor brinner. Folk minns, gråter och är…

Tio år. Mycket bleknar på tio år. Inte det här. Inte för folket i den här staden.

En spöklik shoppingrunda

Jag vet att personalen på ICA i Olskroken är rätt klentrogen, därför försökte jag inte ens diskutera det här med onda andar i syltburkarna innan jag tog sikte på syltburkshyllan tidigare idag. Halloween är en skum tid, till och med om vi tar med i beräkningen vad som faktiskt är skumt i Olskroken.

Jag tittade noga på varje burk, fann vad jag letade efter och vred av locket. Den onda anden flög upp ur en burk med den mest naturliga sylt butiken erbjöd.

– Du måste önska dig tre tillsatser i sylten, sa han.

– E300, E322 och E420, sa jag.

Anden bleknade.

– Men, vill du inte ha E621?

– Mononatriumglutamat, you are having a laugh, sa jag.

Han sjönk ihop – ni vet, på det där sättet som bara onda livsmedelsandar kan göra. Suckande satte han sig på hyllkanten och tittade tomt framför sig.

– Jag är för gammal för den här skiten, sa han.

– Ta det inte personligt. Det här är ett krig, helt enkelt, sa jag.

Sen gav jag anden en sån jädra smäll med mitt ex av Den hemlige kocken.

– Strrrrrrrrrrrrrrrrrrike.

Triumferande gick jag vidare och slet upp en laddad revolver vid pumporna. En flinande Jack the Lantern stelnade betänkligt när han fick käka bly. Tyvärr träffades en squash av en rikoschett. Men, dödas man av ‘friendly fire’ så räknas det väl inte riktigt, va? Han fick hur som helst purpurkronärtskockshjärtat postumt.

I godishyllan upptäckte jag direkt lådan med riktiga vampyrtänder som bara väntade på att bita halloweenfirare i kindpåsarna.

– Låt de rätta komma in, sa jag.

Sen öppnade jag luckan och släppte ned ett gäng pyttesmå fallskärmsjägarflourtanter. Vampyrtänderna såg rätt anemiska ut inför bakhållet.

I kassan satt en varulv, eller om det var en tant som jobbat där för länge. Jag visste inte vilket. Håriga händer tyder på varulv, men det kan ju också vara en modetrend. Vad fan vet jag, jag läser inte Amelia.

– Fin måne, sa jag.

Kassörskan vred sig mot himlen utanför fönstret och ylade.

Jag använde lite tricks som jag sett på Cesar Millans program och varulven räckte vacker tass med exakt rätt växel.

Halloweenshoppingen avklarad. Yeah me…

Samtal till Kanal 9

– Kanal 9.

– Hej, Anjo här. Jag tänkte gratulera er till ett bra researcharbete inför nypremiären av Snacka om nyheter.

– Åh tack.

– Visst. Allt stämmer. Det är dolda ord, roliga bilder, aktualiteter och så vidare. Det är precis som förr. Tyvärr kopierade ni lite för mycket för att det skulle vara bra.

– Eh, vaddå?

– Ja, om ni haft minsta koll hade ni aldrig inkluderat Annika Lantz och Alexandra Pascalidou i ett program som bygger på att deltagarna är åtminstone en smula kvicktänkta och roliga.

– Men, alltså…

…och där lade jag på luren. Job done. Message delivered.

Cirkusclown omgiven av ett gäng sälar

Jag kände att något inte stämde redan efter ett par låtar idag. Det var något som var på gång, något låg i luften (förutom svettdoft).

Vi fick en bonus – tack, Anna. Jag blundade som vanligt och tokkörde. Det var en 60-talslåt. Mitt i den ska vi sitta upp i sadeln och klappa i takt. Det brukar jag klara lika bra som börsexperter förvaltar våra besparingar.

Idag lät det märkligare än någonsin. Mina folkölsklappningar (2,8-takt) drunknade i blöta och taktfasta applåder. Jag öppnade ögonen och salen var fylld av sälar.

En armé av spinningsälar och de var cirkusdrillade att klappa fint.

Jag tittade på mina händer. De var vita, mina svarta spinningkläder var förvandlade till en löst sittande dräkt med stora, fluffiga knappar. Förskräckt satte jag handen för munnen och kletade ut sminket. Näsan! Näsan var stor och röd.

Herregud, alla var spinningsälar utan lilla Anjo. Jag hade förvandlats till en cirkusclown.

Jag var en cirkusclown.

JAG VAR EN CIRKUSCLOWN!!!!

… fy satan, den här träningsvärken kommer att påverka både lår och själ.