Pantautomatstomten med flera

Det är något visst med att trampa nedför gatan en söndag i november. Visst inte? Nej, men det är lite trevligt att inleda positivt.

En liten krigare, max två år (enligt mitt ögonmått), traskar mellan husen. Den silvriga och bulliga jackan gör honom tveklöst (enligt mitt fantasimått) till en rymdvarelse. Mamman och pappan är förklädda till jordlingar. Det är intergalaktiskt sött när han tumlar framåt.

På ICA står en kille med en stor säck. Det är pantautomatstomten som ger adventsklappar till en tindrande pantautomat. Det är ölburkar av varierande sort och som alla luktar surt. Den väluppfostrade pantautomaten tar emot dem alla med samma glädje.

Bland hyllorna rastar mannen som vill ha en hund sin rullvarukorg. Han har en svart påse i handen  om korgen skulle släppa ifrån sig några osorterade och kladdiga extrapriser.

På väg ut står pantautomatstomten kvar. Rymdvarelsen är nu buren av sina föräldrar (eller droider, jag vet inte) på väg in i butiken för att köpa batterier till sitt flygande tefat.

Det är visst inte något visst med den här dagen, men i Olskroken är alla dagar ovissa å andra sidan.

Hungrig man sopar upp glaskross

En fördel med gryningsräder så här års är att man hinner sova ut innan de inträffar. Således hade jag varit i drömmarnas land rätt länge när polisens anti-hamburgerstyrka kraschade in genom mitt fönster.

De tryckte ned mig på golvet, bakband mig, och sen kom deras chef in: Anna Skipper från Du är vad du äter.

– Hamburgare med pommes frites, det är vad du åt i natt, erkänn, sa hon.

– Nej, det gjorde jag inte, sa jag

– Vi har bildbevis, sa hon. Sen visade hon bilder på hur jag stod utanför Franks på centralen. Hur jag tog emot en påse, hur jag klev in i en taxi och hur jag klev ur densamma utanför min port.

– Visst, jag köpte det där, sa jag. Men jag åt det inte. Jag hade beställt en cheeseburgare, men fick fel. När jag tog första bettet på den så var det en bränd och oätlig hamburgare. Jag spottade ut den, tröttnade på hela situationen och kasserade även mina pommes. Ni kan kolla i soppåsen.

En kravallpolis skickades iväg. Han återkom och nickade mot henne. Hon såg förbannad ut, bytte några ord med befälet, pekade på mig, vände på klacken och gick.

Tysta snutar befriade mig, fumlade lite med mina ben och lämnade stället. Kvar satt jag, hungrig och frusen. Det var bara att börja sopa glaskross och sen försöka äta frukost. Nyttiga flingor med mjölk och skivad banan, apelsinjuice och kanske en kopp kaffe.

Jag reste mig upp och kände tyngden runt vristen. En fotboja med inbyggd stegräknare och kaloriräknare. Dessutom med trådlös direktförbindelse till Skippers kontor och fan om det inte satt en liten kamera på den också?

Skit också.

Sveriges bästa blogg

Okej, naturligtvis är det just den här, konstigt vore annars.

MEN

Om jag nu skulle prata om en annan blogg i de termerna, så skulle det utan tvivel vara den här: Heja Abbe.

Letar du efter humor – fullträff. Värme – jäpp. Bra språk – got it. Läsvärt innehåll – oh ja. Snygga bilder – till och med det.

Han vann nästan i blogg-sm. Han vinner i Anjo Blogg Open, en turnering som förr eller senare kommer att bli blytung. Läs den bloggen. Top notch och mycket om ett av de finaste ämnen som finns – kärleken till sina barn.

Hotad av grannarna

Det ringde på dörren nyss. En av mina råbarkade grannar stod utanför och i handen höll han ett basebollträ.

– Musiken, sa han.

– Eh, jag lirar Eldkvarns senaste platta, sa jag.

– Min baby är vaken, sa han.

Jag log försiktigt och höll upp händerna som ett lättkrossat försvar mot det förväntade slaget.

– Jag ska sänka, nej – jag stänger av, sa jag.

– Då får du smörj, sa han. Min baby är vaken, så jag är inte intresserad av någon jädra tystnad. Höj volymen, så att jag hör ordentligt en trappa upp. Annars…

Han viftade med trät.

Feg som jag är höjde jag omedelbums…

Be-Bop-A-Lula-Land
Alla sjunger med, alla sjunger med

Et tu, Liseberg

– Det går inge’ bra nu, sa min osynlige kompis. Alla lägger ned. Varslen blåser hårdare än novembervindarna, piskar styggare än regnet i den här regniga staden. För många är julen som väntar i bästa fall väntan på avskedet.

Han suckade. Jag klappade honom på axeln, som jag gärna gör. Folk tycker att jag är knäpp som klappar honom på axeln. Och än knäppare som pratar med honom. Men, det skiter vi i, jag och min osynlige kompis.

– Liseberg är dock med oss, sa jag. Titta hur Liseberg lyser upp stan med sin jättegran från tornet.

Vi tittade dit. I samma ögonblick lös granen klarare än någonsin. Herregud, det var ingen gran, det var flamman från en rymdraket. Lisebergsraketen steg mot himlen, ut i atmosfären och var borta.

Göteborg var plötsligt mörkare än mörkt. Kvickt slet jag fram stjärnkikaren som jag alltid bär med mig och kikade mot skyn.

Där, i omloppsbana kring månen, hade Lisebergsraketen stannat. I små rymddräkter som putade på fel ställen seglade alla Lisebergskaniner omkring, långt borta från sparkande småkillar och +40 grader under arbetspassen. Lyckohjulen snurrade och alla marsianer satsade pengar för att vinna kexchoklad. Den, även på jorden, tyngdlösa sockervadden gjorde som den ville och kletade fast på en amerikansk rymdfärja. Till min kompis Dr. B:s stora glädje hade Charlie Häckner kapat linan och var på väg mot asteroidbältet mellan Mars och april eller Venus. På Polkettens dansgolv försökte prinsessan Leia få Luke Skywalker att föra, men han skämdes så för att det bara var syrran som ville dansa med honom.

– Allt är slut, sa min osynlige kompis. Det är Göteborgs sista glädjekälla som försvunnit.

– Vi har ju alltid Göteborgskalaset med langos, även om det heter Kulturkalaset, sa jag.

Då började min osynlige kompis att gråta så att till och med de som inte såg honom hörde.

– Förlåt, sa jag. Ska vi emigrera till Sävedalen?

Han torkade tårarna och skakade på huvudet. Han tog min hand.

– Tillsammans, sa han. Tillsammans överlever vi.

– Vi får hitta andra glädjeämnen. Vi får bygga en nöjespark i min lya. Vi fyller badkaret med kalaspuffar…

…och skriver jag aldrig här igen, så ligger jag väl i badkaret än…

Idag är de usla förarnas dag

Jag vet inte varför, men idag var världen galen. På Alströmergatan såg jag, häpet, hur två bilar backade ut samtidigt, från varsin sida av gatan.

BANG! Hej och hå, plåt mot plåt, ljudet av krossade lampor.

Sen, på väg till gymmet, en äldre man kör uppför gångvägen vid S:t Pauli kyrka. Han inser missen och svänger vänster nedför grässlänten för att komma ned till kyrkoplan.

KADONG. Hej och hå, där körde han ut över kanten. Det är nämligen en viss nivåskillnad till asfalten, och bilen blev hängande, fastkilad. Och gubben blev väldigt förvånad.

Det var de usla förarnas dag idag, verkligen.

Jag har inte många egna sådana dagar. Okej, en gång slarvade jag bort brorsans Volvo och väckte honom med beskedet kl. 5.50. Sen ringde jag bängen och anmälde bilen stulen. Tjejen som jag skulle skjutsa till stationen fick ta taxi. Polisen ringde tillbaka för att ta detaljerna. Då kom jag på att jag parkerat i ett annat garage längre bort på gatan. Bad om ursäkt, ringde brorsan och berättade de goda nyheterna. För att säkra pissdagen backade jag rätt in i en annan bil och pajade rumpljusen på bilen.