I en annan del av Björkekärr

Det var väldigt många år sen, inser jag. Shellmacken och usla korvkiosken är rivna. Det är nya bostäder där macken stod. Spåntorgets köpcentrum är en pizzeria, en fruktaffär och en outhyrd lokal. Där låg ICA förr, med dåligt utbud och sämre kassörskor.

Lite nedanför stället där höga skorstenen stod har de byggt fler hus. När jag var liten trodde jag Frölunda hockeykeeper hette Göran Höghosta och bodde i den där skorstenen. Den är också borta, sedan länge.

Lustigt, när jag var i lekskoleåldern kändes skogen ovanför Smörslottsgatan som djupa skogarna. Nu känns den som en dunge. Mina gamla hus är lika fula nu som då. Flera sandlådor har dolts under gräs. Alla roliga lekställningar har rationaliserats bort. Istället står där en stiliserad skitpryl som bara en knarkare kan ha designat. Den stora rutschkanans plats har tagits av små gräsplättar och en cirkel av sten. Wow, kidsen måste vara överlyckliga. Fast, jag ser inga barn. Allt jag ser är några rödmosiga typer, samma typer som maximalt når fulaste kinan under sina utekvällar.

På andra sidan vägen, fler hus. Ångerberget hette det berget, eller kallades åtminstone så. Där fanns en grotta med ett silverkors – jag trodde en pirat hade gjort det. Fast, vad visste jag 1978?

Den helt nybyggda psykiatriska kliniken på Östra har krukväxter i de ljusa korridorerna. Växter slingrar sig lika vilt som patienternas tankar. Annars är det samma gamla sjukhus. Stället jag aldrig trodde jag skulle traska igenom igen.

Utanför KK sitter en höggravid tjej och röker. Kanon, ge ungen en god start…

Barnkliniken har vuxit med flera hus. Vården har skurit ned i alla år, men det blir fler och fler hus. Fast, fotbollsplanen är borta. Där lirade vi boll. Henke som försvann var med och Suntan. Han klättrade över staketet när bollen for ut och fick oss att känna oss tjocka. Tennisbanan är också väck. Bägge är besöksparkeringar.

Utanför tennisbanan brukade jag och Torbjörn samla stenar. Det var diamanter sa vi när vi kom hem ryggsäckarna fulla. Mamma trodde inte på det, vilket hon gjorde rätt i.

Parkleken har brunnit ned, sockertoppen är fan inte Hannenkammrennen och Stabbegatan är lika gammal som förr. Min rapande morfar bodde på 63:an och mittemot, på nummer 18 bjöd min farmor på saft och rabblade sitt telefonnummer jättesnabbt när det begav sig.

Jag delade reklam här, i många herrans år, fast för många herrans år också. Jag minns var skolfröken bodde. Hon hade en otroligt vacker dotter och en hund som alltid slet reklambladet ur lådan. I de äldsta husen fanns en damsalong som stank och förr fanns en pizzeria med videospel som kostade två kronor här.

Torget är nästan som förr. TV-butiken finns kvar – undrar om de lärt sig att reparera tv-apparater nu? Tobaksaffären var förr tobak, tips och fula leksaker. Idag är det Western Union och en bankomat. Matboden har blivit alltiallo-ICA med postutlämning. Gamla fruktaffären med tjocka godistanter har ersatts av en ambitiös frukt- och grönsakshall.

Rosendalsskolans berg är verkligen en knalle. Där läste jag vårdikter, vilket retade Pernilla, eftersom alla i klassen röstade på mina alster. Under bambataket spelade vi tennisfotboll. Någon historieförfalskare har ställt dit pingisbord nu. Sextiometersbanan har offrats för en skum plantering. Och bakom skolan bodde fröken Hartman. Vi lovade henne att aldrig röka, jag är nog en av de få som skulle kunna säga att jag står vid mitt ord fortfarande. På ängen slog jag Peter blodig för nästan trettio år sedan. Jag var domare i fotbollsmatchen, han rörde bollen – pang, då blir det så…

Jag viker ned bakom kyrkan, mot grusplanen. Målen har nät nu. Förr hade de inte det och då ville man inte göra mål, för då fick man springa ut i skogen och hämta läderkulan. Där fanns boffarna, det visste alla.

Lustigt, den lilla skogsbiten där har två dofter jag minns. Boffarnas limdoft (som aldrig var annat än imaginär) och doften av grillad korv under skogsmulleeran.

Nu går jag på en knastrande gång, stannar till för att titta på tre rådjur som undrar varför jag kommit tillbaka hit.

”Jag vet inte”, säger jag. ”Men nu är jag på väg hem”. Sen går jag nedför backen, skymtar Härlanda Tjärn och viker åt höger. Mot Olskroken.

Bort från lyckliga år, som dock är svunna. Precis som mitt Björkekärr. Det där är inte min stadsdel längre. Den är fortfarande fin, men inte min. I mitt Björkekärr har tobakisten fluga och godistanterna är tjocka och säljer femöres.