En fördel med gryningsräder så här års är att man hinner sova ut innan de inträffar. Således hade jag varit i drömmarnas land rätt länge när polisens anti-hamburgerstyrka kraschade in genom mitt fönster.
De tryckte ned mig på golvet, bakband mig, och sen kom deras chef in: Anna Skipper från Du är vad du äter.
– Hamburgare med pommes frites, det är vad du åt i natt, erkänn, sa hon.
– Nej, det gjorde jag inte, sa jag
– Vi har bildbevis, sa hon. Sen visade hon bilder på hur jag stod utanför Franks på centralen. Hur jag tog emot en påse, hur jag klev in i en taxi och hur jag klev ur densamma utanför min port.
– Visst, jag köpte det där, sa jag. Men jag åt det inte. Jag hade beställt en cheeseburgare, men fick fel. När jag tog första bettet på den så var det en bränd och oätlig hamburgare. Jag spottade ut den, tröttnade på hela situationen och kasserade även mina pommes. Ni kan kolla i soppåsen.
En kravallpolis skickades iväg. Han återkom och nickade mot henne. Hon såg förbannad ut, bytte några ord med befälet, pekade på mig, vände på klacken och gick.
Tysta snutar befriade mig, fumlade lite med mina ben och lämnade stället. Kvar satt jag, hungrig och frusen. Det var bara att börja sopa glaskross och sen försöka äta frukost. Nyttiga flingor med mjölk och skivad banan, apelsinjuice och kanske en kopp kaffe.
Jag reste mig upp och kände tyngden runt vristen. En fotboja med inbyggd stegräknare och kaloriräknare. Dessutom med trådlös direktförbindelse till Skippers kontor och fan om det inte satt en liten kamera på den också?
Skit också.
Word up, Anjo 