Julfesten i torsdags var en succé. Det var ett 100-tal själar där. Mest män. Mest grova hantverkare. Kort sagt – det var en armé som hade kört över Stockholm på en kvart…
Det började med skönsång. En inbjuden dam tog inte med sig mat eller dryck till knytkalaset. Istället tog hon med sig en kör.
Sedan – fantastiskt bra mat. Lite kul med vildsvin som extra tilltugg, utöver det vanliga julköret. Efter mat, dans. Ölkylar bars sex trappor upp och en improviserad svartklubb under takåsarna skapade en fantastisk slutfas med kaosdans och andra hemskheter.
Självklart hade det också lagats för mycket mat, vilket jag blev varse när vi stängde tillställningen. Kvar i köket låg bland annat mina 100 kärleksfullt handrullade köttbullar. Jag jobbade nästan ihjäl mig och så nådde de inte ens bordet.
Naturligtvis var köttbullarna otröstliga, så jag sympatiåt några av dem, men de flesta gick ett okänt öde till mötes. Troligen blev de en oglamorös lunch dagen efter.
Stackars mina köttbullar, alla andra köttbullar fick skina i festligt ljus och förtäras tillsammans med allehanda delikatesser. Mina hantverkade och handvärksframkallande bullar blev bara rester.
Inte konstigt att jag var lite däven igår.
Word up, Anjo 
Tycker synd om dom små djuren som dog helt i onödan. Så där ja då fick jag det sagt.
seg idag ..
stackars dig…köttbullerullar´n
Nina >> Tyvärr är den här världen uppbyggd kring att äta eller tillagas och eventuellt ätas.
Ingrid >> Tack. Din sympati är mitt livselixir.