En elva Skåne är lite för mycket

Det var glimrande igår. Eldkvarn överträffade med råge torsdagens briljanta konsert. Det är en verklig upplevelse att se dem agera. Tony Thoréns fighting face, bakom klaviaturerna dominerar Claes, herr Modiggård är lika tokig som Animal bland sina trummor, Carla värker fram ljudmattor och Plura gör små hopp på runt 20 centimeter.

Älskaren från det öde landet, Din lilla hund, Nedför floden och I skydd av mörkret är underbara. Och, inleds en konsert med Ikväll stannar jag hos dig – ja, då kan det inte bli dåligt alls…

Det var många låtar som låg kvar i minnesbanken när vi tog tåget mot Lund. Jag funderade på mycket och många när jag blickade ut över den skånska myllan. Jag tänkte på resan jag själv gör, där jag har hittat rätt biljett och känner att jag är på väg till rätt plats. Jag tänkte på alla glada och ledsna människor jag känner. Och med visst vemod insåg jag ännu en gång att så mycket är igår. Det är saker, platser och människor som jag måste ta farväl av – eftersom jag är en annan person nu.

I Lund tog vi fel. Vi hade adressen till kusin A:s jobb och tog en taxi dit. Han garvade i hjäl sig och berättade att han bor i Dalby, två mil åt andra hållet. Nåja, det löste sig. Lunch, kaffe, snack med farbror och Anita, dessutom. Sedan åter till Helsingborg. Elva fulla och mycket bräkiga skåningar gjorde oss sällskap på tåget. 28 minuter var exakt det jag orkade med i deras sällskap. Vilket var för mycket för några andra, för på perrongen stod konstaplar och väntade på dem.

Nu är det slutspurt för en bra och tänkvärd helg. Inspirationen är på topp och jag har stora saker att hantera så fort jag kommer hem. Väldigt intressant – stay tuned för en massa uppdateringar inom kort.

Kommit hem, förresten. En ljuvlig låt och väldigt talande för hur jag känner mig… Häftigt och bra.

Sundets pärlor

Helsingborg var, på sina ställen, lite öststatsvintrigt idag. På ett torg på Söder stod alkisarna i en värmande klunga, på gatan bredvid stod ett annat alkisgäng. En av dem sjöng högt och ljudligt. Det blev vacker stämsång när fyllot på bänken mittemot högg i med brusten stämma.

Vi valde att gå till de något mer fashionabla delarna av staden. Där har duvorna nagellack på tårna och istället för överdimensionerade godisaffärer med uttråkade expediter finns här små boutiquer, korsvirkeshus och annat.

På Knutpunkten sov en alkis gott på golvet och blev självfallet förbannad när ambulansmännen ofint nog väckte honom. Vad tror de egentligen?

Harrys och en snabb paus. Tanten som beställer lunch vill ha potatis, men det finns bara pommes. Då vill hon ha lite. Ingår salladen? Ingår mjölk eller lättöl? Mer pommes till den andre, mindre till mig, GI du vet. Vi stirrar tomt ut i luften där hennes tusen frågor flyger omkring som brinnande zepplinare.

På apoteket frågar man karskt om medel för att ta bort nagellack och får en märklig blick till svar från en leende farmaceut.

Tio i sex, systemet för presentinköp. Dagens hit är märkligt nog Björnebryg. Här bor man tio simtag från en nation av öl och så handlar folk Björnebryg på hemmaplan…

Taktikvilan avbryts av ett soundcheckande Eldkvarn. Jag är älskaren från det öde landet. Den sången handlar inte om mig. Jag är förvisso älskvärd, men jag är inte från det öde landet. Jag är från Surrealistien.

Dags att ta på sig skjortan och kamma mittbenan. Snart show igen…

Fredag morgon i Helsingborg

Förra inlägget var mer känsla än innehåll, men berättade ändå sanningen. Allt började med en trevlig tågresa. Jag hade vrickat foten och var trött, en lastbil hade kört in i en järnvägsviadukt, konduktören såg ut som en gammal avdankad skånsk tv-stjärna och allt var som vanligt.

Helsingborg kändes annorlunda igår, sen kom vi på varför. Vi är alltid här och tittar på fotboll och då kryllar det av poliser. Så icke igår.

Vi började hur som helst dagen med att gå till Charles Dickens. Där stod tiden stilla. Inredningen var av typen mörk och grön. Gästerna var gamla. Vi fick faktiskt hjälpa två tanter med rollatorer så att de kom ut. Andra gäster hade jackor som var någon form av inkamönster framtaget under kokabladsrus. På toan stod en vakt och sjöng Let it Rain med Alannah Myles varje gång en gäst kom in. Veckans öl var Tuborg grön berättade storbildsskärmen ovanför baren. Sen berättade den om coverband, att en grön + jäger kostade 75 och att veckans drink var – Vodka Red Bull.

Sen var det buffé och konsert. Vi satt precis bredvid scenen och njöt. Vilken jävla konsert: En akustisk Tennsoldater, Bröllop i Bolivia och 27 inledde.

Sedan blev det bl.a. Café Jamaica, Skrik som ett barn, Mina stjärnor har slocknat och Desperados.

Vad kan magikern Plura plocka fram ur den svarta hatten ikväll som toppar det? Tja, det vet ingen. Men, det blir inte Outsider. Det sa han när vi frågade i natt. Innan dess hade nagellack och annat dykt upp via en plit på ett fängelse. Hon ville prompt visa grepp och annat. Fan, jag klär nog i nagellack faktiskt…

Nu är det mat, sedan funderar vi på att leka flytdockor i hotellpoolen. Moby Dicks liksom…

Oönskade klubben

Ensamma hjärtats pub är den mest sorgliga av alla i Olskroken. Där finns det aldrig mer än en stol per bord och det är aldrig överbefolkat direkt.

Jag går dit ibland för att hålla en stödgrupp för ensamma och oönskade. Det kommer alltid två personer, alltid samma två personer.

– Jag är storebror, brukar den ene säga. Jag önskar jag var en lillebror eller en lillasyster. Alla älskar dem, alla målar små och gulliga Bullerbytavlor i sinnet när de kommer på tal. Tänker man på mig, tänker man på George Orwell. När jag går hem ser jag ibland klottret: Storebror ser dig. Men, vem ser mig? Vem ser att jag har gått på målarkurser, skriver romantiska haikus och gärna delar med mig av min frukostbaguette till traktens gråsparvar?

– Jag är svärmor, brukar den andra säga. Mormödrar är bullar, farmödrar är hallonsaft, men en svärmor är en jävla hagga. Mina mjuka paket på julafton får folk att rynka skallen och tänka: raggsockor. Är det från mormor tänker de: åh, hon har stickat själv. Vem hör att jag inte svär, utan faktiskt sjunger, älskar och uppskattar?

Vi kommer aldrig längre än så. De verkar fast i sina roller. Sedan reser vi oss från varsitt bord, går ut genom dörren under tystnad och tittar mot taxifickan. Där står de, tysta och lysande asgamar, som väntar på de stackare som självdött ännu lite till på krogen den här mörka vinterkvällen

Sånt är livet på Olskrokens bakersta gata.

Feta slabbisar är friskare

Enligt färska rön ska tydligen sex öka cancerrisken, liksom GI, berättade min doktor. Jag var hos medicinmannen på den årliga charaden och det föranledde en fråga.

– Ursäkta, doktorn. Kan man få cancer i bilringarna?

– Nej, men för säkerhets skull kan du väl ta två såna här och ringa mig i morgon?

Sen sträckte han fram två påsar vickningschips.

Plötsligt föll allt på plats. Kvällen innan hade jag stått på Medborgarplatsen (life sucks) och funderat över varför RFSU istället för kondomer hade delat ut presentkort på McDonald’s-menyer. Nu förstod jag bättre texten på deras jackor: Kådisar skyddar inte mot cancer – ät mer ostbågar (och lukta gärna som en).

Allt det här var cancerbekämpning. Om män bara undviker GI minskar cancerrisken. Lysande. Kom sprit, kom snacks, kom pommes frites. Det i sin tur gör oss fetare och mindre benägna att locka kvinnor till herdestunder. Än mindre cancerrisk. Herregud, vilken ögonöppnare.

– Du, doktorn. Det här är Estrella. Går det lika bra med Olw?

Han skakade på huvudet.

– Placebo…

Tuff, tuff, tuff tåget går?

Igår ersattes X2000 till Estocholmo av ett Märklintåg. Lite udda, men kanske säkrare rent tidsmässigt. Det första som hände var att en tjej nästan slätade av mig – eller snarare drog en slät kopp kaffe i ansiktet på mig. Tack SJ, tack för ert krängande (och då menar jag inte av kaffe – utan det fysiska krängandet).

Hur som. Jag hamnde i samspråk med ett gäng märkliga dårar igår. Vi var fem på ett fyrasäte. Dubbelbokning, sa SJ och lät den minste lägga sig på bagagehyllan. Väskorna slängdes av i farten. What are you gonna do, som konduktören sa.

Vi samspråkade ett tag, jag och mina resepolare. Den förste jobbade på Västtrafik och var på väg till kollektivtrafikskonferens i huvudstaden.

– Jag jobbar som trafikkaosplanerare, sa hon.

– Åh fan, sa jag. Jag trodde Brunnsparken var ett misslyckande, men det är alltså ditt verk.

Hon sträckte på sig, stolt som en kvinnlig tupp (a female cock), och tackade mig för att jag noterat hennes arbete. Jag menade att det gjorde jag, med livet som insats, varje dag. Något som uppenbarligen gladde än mer.

Mannen bredvid presenterade sig som filofaxsof. Han var trött på vansinnevärlden i en överbelamrad almanacka, men ansåg att liv utan kalender trots allt var att leva i den dåliga idévärlden.

Jag hade inga frågor att ställa honom alls, faktiskt.

Bredvid satt en kille som hatade lesbiska kvinnor. Jag är inte homofob, sa han. Men, de har lättare än mig att få brudar och det stör mig. Han luktade motorolja.

Mannen på hyllan var vetenskapsman och skulle upp till Kungliga vetniensaksakademien för att presentera en väldigt känslig nitroglycerinblandninng. Jag ska förklara mer, sa han. Men först skulle han visst äta och gick iväg till bistron med sprängämnena i handen.

Det sista jag minns efter det är att tåget kom till en kurva, krängde och …

När jag vaknade i morse var jag på Södermalm. Någonstans i närheten av Kvarnen, pinnen och Malmen – mina tre ankarpunkter i Stockholm. Två möten senare och rätt mycket promenerande närmade jag mig Stockholms C.

Den här gången var det ett vanligt X2000. Vanliga människor. Och naturligtvis mobilsignaler som omedelbart får mig att sympatisera med talibanerna som spöar folk med osedliga ringsignaler. Jag menar – People get ready??? Varför???

Ibland är tre timmar och sju minuter minst 188 minuter.