Jehovas duvor

Första arbetsdagen och jag smög längs ån för att inte väcka änderna. De var dock redan vakna och uppenbart ilskna. Orsaken spatserade omkring på gångvägen.

– Shit, Jehovas duvor, sa jag.

En duva såg mig och kom fram med frälsning i sin blick.

– Allt är inte gräsänder som kvackar, sa han/hon/det. Har du läst om vad himmelen erbjuder?

Pippin höll en liten pamflett mellan vingen och kroppen. Med hjälp av näbben lyckades den flytta skriften till mina händer. Jag tittade klentroget på den.

– Vakteltornet, det var det lamaste namn jag någonsin läst, sa jag.

Duvan log (om duvor kan le).

– Min son, i himlen kan du flyga som en fågel, men bara om du släpper in oss i ditt hjärta. Du har förblindats av gräsänder, men de är inte himmelens utvalda fåglar. Varför tror du de jämt simmar i minimala vattendrag?

– Är det frälsningens belöning att jaga brödsmulor på Drottningtorget då?

Duvan log fortfarande (tror jag).

– Den som slita ont under det jordiska livet skola komma till ett överdådigt fågelbord och ändlösa fält proppade med daggmaskar, säger profeten Hacke Hackspett.

– Du får nog hitta alternativa sätt att frälsa mig – fågelfrön och mask var aldrig något jag önskade mig när jag var liten och fyllde år. Jag är mer pommes frites med korv-typen.

Duvan skakade på huvudet.

– Sannerligen, det är större chans för en struts att hitta en höstack i knappnålshuvudet än det är för dig att komma till paradiset.

I samma ögonblick slog sig en ormvråk ned på gången. Duvan bleknade.

– Yo, man, sa vråken.

– Buteo Buteo, sa jag.

– Rastafari är den rätta vägen, sa vråken.

– Jag följer dig, sa jag. Men, måste jag äta ormar?

– Nä, men himlen får väldigt mycket roligare färger när man gör det, sa vråken.

I samma ögonblick kravlade en gräsand ur vattnet och satte sig under ett träd.

– Du är…, började jag.

– Buddhist, sa gräsanden.

– Äh, vad fan, sa vråken. Vi skippar rastan, jag klär ändå inte i dreadlocks. Han hoppade bort och satte sig under trädet.

– Du som är gräsand, har du koll på bra röka, började rovfågeln.

Gräsanden ryckte på fjädrarna i en kanske-kanske-inte-gest.

Jag gick till jobbet och när jag gick hem satt de fortfarande där och log. Vråken med en fimp i näbben.

– Fan, ankan. Är det här nirvana?

– Nej, det är commerce utan filter, sa ankan. Det är bra skit.

Vråken nickade och jag kom på att jag från och med nu ska ta en annan väg till och från fabriken.

4 reaktioner till “Jehovas duvor

  1. Tror jag sagt det förut, men är vi släkt…?

    Iof så gjorde Jehovastanter en ovanlig och livsfarlig räd i vårt blankisiga kvarter igår. Jag avfärdade dem snabbt och vänligt (!) men den lille kompisen på axeln tittade ut genom fönstret för att kanske i alla fall kunna få se ett lårbensbrott eller något annat upplyftande…

  2. Stefan >> Så här i efterhand känns det klart bättre.

    Studiomannen >> Nej, vilket förmodligen är lite oroväckande.

    Syrran >> Det var rätt länge sen de försökte prata med mig, lite trist faktiskt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s