Tuff, tuff, tuff tåget går?

Igår ersattes X2000 till Estocholmo av ett Märklintåg. Lite udda, men kanske säkrare rent tidsmässigt. Det första som hände var att en tjej nästan slätade av mig – eller snarare drog en slät kopp kaffe i ansiktet på mig. Tack SJ, tack för ert krängande (och då menar jag inte av kaffe – utan det fysiska krängandet).

Hur som. Jag hamnde i samspråk med ett gäng märkliga dårar igår. Vi var fem på ett fyrasäte. Dubbelbokning, sa SJ och lät den minste lägga sig på bagagehyllan. Väskorna slängdes av i farten. What are you gonna do, som konduktören sa.

Vi samspråkade ett tag, jag och mina resepolare. Den förste jobbade på Västtrafik och var på väg till kollektivtrafikskonferens i huvudstaden.

– Jag jobbar som trafikkaosplanerare, sa hon.

– Åh fan, sa jag. Jag trodde Brunnsparken var ett misslyckande, men det är alltså ditt verk.

Hon sträckte på sig, stolt som en kvinnlig tupp (a female cock), och tackade mig för att jag noterat hennes arbete. Jag menade att det gjorde jag, med livet som insats, varje dag. Något som uppenbarligen gladde än mer.

Mannen bredvid presenterade sig som filofaxsof. Han var trött på vansinnevärlden i en överbelamrad almanacka, men ansåg att liv utan kalender trots allt var att leva i den dåliga idévärlden.

Jag hade inga frågor att ställa honom alls, faktiskt.

Bredvid satt en kille som hatade lesbiska kvinnor. Jag är inte homofob, sa han. Men, de har lättare än mig att få brudar och det stör mig. Han luktade motorolja.

Mannen på hyllan var vetenskapsman och skulle upp till Kungliga vetniensaksakademien för att presentera en väldigt känslig nitroglycerinblandninng. Jag ska förklara mer, sa han. Men först skulle han visst äta och gick iväg till bistron med sprängämnena i handen.

Det sista jag minns efter det är att tåget kom till en kurva, krängde och …

När jag vaknade i morse var jag på Södermalm. Någonstans i närheten av Kvarnen, pinnen och Malmen – mina tre ankarpunkter i Stockholm. Två möten senare och rätt mycket promenerande närmade jag mig Stockholms C.

Den här gången var det ett vanligt X2000. Vanliga människor. Och naturligtvis mobilsignaler som omedelbart får mig att sympatisera med talibanerna som spöar folk med osedliga ringsignaler. Jag menar – People get ready??? Varför???

Ibland är tre timmar och sju minuter minst 188 minuter.

3 reaktioner till “Tuff, tuff, tuff tåget går?

  1. Som vanligt briljant berättat. Påminn mig att jag ska köpa din bok och vägrar jag med hänvisning till någon galen ekonomisk anledning, så har du min tillåtelse att utlysa en allmän fatwa över mig

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s