Mot nymånen

Åh, jag är så trött där jag går. Det är tidigare än sent, men lite för sent ändå. Gatan är av is, mina borttappade handskar gör sig påminda. Friggagatan är riven, men gatan känns mer livlig än någonsin. Jag är på väg hem, men känner mig som fäst vid ett bungyband. Lite sömn och sen svisch tillbaka…

Månen är ny, ett smalt streck. Den är som gjord för att lägga sig bekvämt i (på?) och bara räkna stjärnor till jag somnar i några dagar.

Ibland behöver jag mer rymd. Det är dagarna när jag är som en späckhuggare i en guldfiskskål. Trångbodd.

Helg väntar. Bra promenad, har jag bestämt, och sen möten med hjältarna och busarna.

Det blir ord också. Kanske en reseguide till nymånen. Var man bäst dricker sin öl. Var det är bäst att slänga upp sin solstol. Tio tips om hur du undviker asteroider och annat jobbigt.

Eller så tar jag bara tokledigt och sover ut. Jag är lite trött, nämligen, och längtar till att få hälla ut en av mina drömmar i verkligheten. Kanske hittar jag nyckeln här, eller så gör jag det på nymånen…

Svarttaxi med lord Vader

Jaha, då har man överlevt en tripp till folkrepubliken Majera.

Det blev några hundar och lite mat på Red Lion i samarbete med delar av IFC och andra bra människor. Sen började charaden.

Jag var inte helt sugen på att åka vagn i hundra år, så jag bestämde mig för att ta en svarttaxi. De vanliga busarna stod inte utanför krogen, däremot stod Darth Vader där och väste fram en fråga om jag ville ha taxi.

– Visst, sa jag. Egentligen ville jag inte, men det var som om en kraft tvingade mig att säga ja.

– Come with me to the dark side, sa Darth och pekade på ett tvåsitsigt rymdskepp som stod dubbelparkerat längre ned på gatan.

Jag hoppade upp och SVISCH, så var jag hemma i Olskroken.

– 800 spänn, sa Darth.

– Herregud, sa jag. Vad har du för kilometertaxa egentligen?

Sen insåg jag att hans knutna hand och en begynnade nötknäpparkänsla strax söder om min ekvator försämrade mitt förhandlingsläge. Jag kastade över åtta hundringar och en påse halstabletter.

Darth tog en tablett, sög länge på den, och sa sen tack med en ohes röst som påminde väldigt mycket om Anne Lundberg. Herregud, Darth Vader är skåning… Stockholmare hade jag kunnat tro, givet hans attityd, men skåning?

Dags att sova. Det här var en dålig kväll. Nästa gång tar jag spårvagnen hem, även om det är Lasse Kronér som kör med Loket och Conny Ray som konduktörer.

Snillenny spekulerar

Igår satt jag och några gamänger och funderade i Olskroken. Det gällde vilken av alla uppfinningar som är den bästa i världshistorien.

– Hjulet, sa jag. Det är kanske ingen kreativ åsikt, men hjulet får allt att snurra. Det för oss framåt (eller bakåt).

– Datorn, sa Tommy. Där ryms all världens visdom och idioti och du bestämmer vad du hittar.

– Jetmotorn, sa Conny. Den för jordens folk närmare varandra, även om den förvisso möjliggör bombräder.

– Tv-apparaten, sa Benny. Med den kan även ensamma känna att de har sällskap, även om det är rätt uselt sällskap.

– Minnesluckan, sa Lenny.

Sen var diskussionen över.

Jag har slängt bort mitt liv

Jag har gjort så mycket jag trott var rätt i mitt liv – här är några axplock av goda gärningar.

  • Jag har dansat och sjungit för glädjeflickor i Amsterdam, eftersom jag och min följeslagare trodde att det skulle vara något som piggade upp dem, om så bara för ett ögonblick, i väntan på nästa berusade skithög till karl som skulle utnyttja dem för några skrynkliga sedlar.
  • Jag har lekt trafikpolis i Borlänge och vägrat släppa fram bilarna om de inte berättar en rolig historia. Vi fick tyvärr sluta när salig Conny, vars krycka vi lånade som vägbom, fick lite svårt med balansen. Dessutom fick vi konkurrens av en riktig polis, vill jag minnas.
  • Jag har spelat upp tv-historiens bästa ögonblick – dvs när kakmonstret äter alla kakhögar – för alla mina syskonbarn (och samtidigt fått rätt många kakor i kistan).

Men, allt detta är oväsentligt. De var bra insatser , men de var inte mina livsuppgifter.

Jag har äntligen funnit mitt kall – att träna hårt och ofta. Den här gången ska jag inte – trots tidigare blogginlägg som måhända antyder det – falla tillbaka. Den här gången ska jag inte fråga Estrellas företagsläkare om jag ska sluta med snacks och sen bekräfta hans nej genom att ställa samma fråga till hans motsvarighet på Olw.

Jag ska skaffa mig så mycket och återkommande träningsvärk att jag inte kan sträcka mig tillräckligt för att nå ostbågarna som finns på den översta hyllan på ICA.

Det kommer att bli tufft och jag kommer att försöka göra en och annan rififi-kupp mot snacksstinna stormarknader, men jag ska klara det.

Det kommer inte att bli snyggt på vägen, men det kommer att bli snyggt (relativt talat, förstås – och sett till grundförutsättningarna, eller om man nu ska kalla det förutsättningar – snarare förhoppningar, eller tro på mirakel)…

Som en skänk från ovan kommer förresten en snabbmatsnyhet på min gata. En pizzeria ska ersättas av en indisk restaurang. Det kommer att bespara mig 10000-tals kalorier. Redan har den gamla kvartersbutiken (Cheez Doodles heaven) ersatts av Cyrano – nu försvinner ett av två ställen med kebabsåspipeline.

Alla är nöjda, med undantag av mina årsringar kring magen då. Men, man kan inte göra omelett utan att knäcka ägg.

Jag är övertygad – eller så har jag fortfarande vätskebrist sedan igår och yrar.

Ångestsamtal

När jag vaknade i morse var jag kallsvettig, kroppen skakade och jag mådde oerhört illa. Jag hade haft en ohygglig mardröm. Jag ringde bums min bäste vän. Mardrömmen hade skänkt mig en ångest som nästan förintade mig.

– Du anar inte vilken mardröm jag hade. Jag drömde att jag spinnade tre timmar igår och sen gick jag hem, åt nyttig mat, vilade, låg på spikmattan och avslutade kvällen med att läsa nya numret av Aktiv träning.

– Eh, det var ingen dröm, Anjo. Det där var faktiskt vad du gjorde igår, svarade polaren.

– Herregud, vilken mardröm, sa jag och la på.

Det var tyst i lägenheten. Förutom några kvävda snyftningar från mina lår, hulkningar från ljumskarna och vader som kved och bad om nåd.

Diem perdidi.

Spinning och brännvinsadvokater

Jag tog med mig tre advokater till dagens spinningpass. Jim gnällde lite om platsbrist, men jag förklarade att de skulle hålla sig ur vägen. Passet – tre timmar långt, mind you – drog igång. En sal full av taggade cyklister samt tre advokater i kritstrecksrandigt stående vid en vägg.

– Är ni inte med på mina frågor börjar vi om från början, sa Jim. Då skred mina lagvrängare till verket och förklarade att kollektiv bestraffning är olaglig.

– Bra jobbat, Andreas, ropade Jim senare. Då förklarade en av advokaterna att ironiska och sarkastiska påhopp gränsar till förtal. Om en person ser ut att snart kola och får positiva tillrop om att fortsätta i samma stil kan det dessutom uppfattas som mordförsök, vilket inte är helt kosher i lagen.

Efter en timme bröt vi för lite blåbärssoppa och banan. Min tredje advokat öppnade portföljen och smög åt mig en flaska seglarvatten som jag spetsade drycken med.

Andra etappen gick mycket bättre och jag såg cykelturen i mycket roligare färger. Jag kunde till slut fnissa åt allt och samtidigt lämnade advokaterna in ett knippe stämningar till Jim. Bland annat anfördes att Mr. Vain är förbjuden att spela enligt Genevekonventionen och att Jim, genom att vara inspirerande och glad, diskriminerar alla som, likt Andreas Johansson, ser spinning som en prövning à la Dantes inferno.

Efter tre timmar var allt över. Jag stretchade ut musklerna (hahahaha) och gick till bastun med advokaterna. De satt fortfarande i sina kostymer och svettades inte alls, ett tydligt bevis för att advokater inte är människor. Själv luktade jag fläskfilé, vilket var ett fall framåt från min mest otränade status – bacon och sidfläsk.

Plötsligt smälte en av advokaternas kläder och avslöjade att han hade svans och bockfot.

– Djävulen, sa jag.

Djävulen skylde sina genitalier och nickade.

– Vi måste diskutera vårt arvode, sa han. 30% av allt du får i skadestånd, men något garantibelopp dessutom.

– Min själ, frågade jag

– Jag jobbar inte gratis, sa djävulen.

Det blev tyst i bastun.

Mot evig ära och träningsvärk

Gråt inte, älskade kropp. Min själ kommer att åka inlines i blodomloppet snart igen. Jag ska bara förstå varför, varför, varför och varför jag och du gör det här.

Så fort det är klart och när jag också hanterat eftertankens kranka blekhet och eftersvettens svallvågor från dig – då ses vi igen.

Men, först… TRE TIMMARS SPINNING MED JIM.

Trampa och slit, kroppen. Själen tar sin egen väg under tiden, drömmer sig bortom horisonten till ett Eden där det inte finns några clips och där bpm är något som bara används för att beskriva skimrande fjärilars vingslag.

Hantera din träningsvärk som en man, så ses vi sen. Då lovar jag att berätta underbara sagor om änglar samtidigt som du bara kan vila ut.

Men, först… TRE TIMMARS SPINNING MED JIM.