Spinning till lupindalen

I måndags lossnade bultarna på spinningcykeln när jag körde. Det var perfekt, för jag behövde det. Jag kryssade mellan svettiga tjejer, förbi inspirerande fröken Anna, ut genom dörren, förbi maskiner, stånkande och nyfrälsta träningsnarkomaner, ut, ut, bort, och tillbaka till förr…

Plötsligt fick spinningcykeln riktiga däck, ballongdäck till på köpet. Jag cyklade förbi igår, förra veckan, nollningen på Handels och stannade inte förrän jag rullat ända till Folkes lanthandel någon gång 1985 sisådär. Tina kom nedför trappan. Ljuvligt mörkhårig, solbränd och med de blåaste ögon jag hade sett på den tiden. Jag var 13 år och så kär som bara trettonåringar kan bli. Hon var minst ett halvår äldre än mig och tre år senare var jag fortfarande tokkär, men inte ett steg närmare henne.

Jag log åt ögonblicket, det är en novell idag, en text som kanske aldrig lämnar en låst byrålada. Sen cyklade jag ännu längre tillbaka. Förbi bönders gårdar, hus som inte var byggda då, ned på grusvägen mot mina föräldrars sommarställe. Jag var åtta år, såg sju ormvråkar över skogsbrynet och cyklade så fort jag kunde hem för att ringa GT.

Ett år tidigare, kom jag ut ur huset och cyklade, full av tankar och solsken, bort till svängen. Jag motstod frestelsen att ta mig till sandtaget – som då ännu inte var fullständigt utgrävt och bortfraktat – och vek istället av till höger. Längs en ganska grästät grusväg for jag, förbi en liten björkport, tittade inte i ravinen där bönderna dumpade gamla badkar, spisar och kylskåp, utan fortsatte ända till lupindalen. Där hoppade jag av cykeln, satte jag mig på huk, tittade ut över ett helt synfält fyllt av lila, rosa, vitt och andra trevliga kulörer. Och inget kunde störa mig där.

Lupindalen är bra ibland. I måndags var en hoppa-i-brunnen-dag. Inte ens en timmes spinning skingrade det störiga, det var först när jag körde rätt in i lupindalen som det lugnade ned sig. Då behövde jag inte försöka förstå det som är oförståeligt längre. Där kunde jag bara sitta på huk, som små pojkar gör, och gilla läget.

Jag behövde hoppa i brunnen i måndags och gjorde det. Sjönk, sjönk, sjönk och landade. Men, det var okej att famna mörkret ett litet tag – för oj vad det var skönt att älska med soluppgången dagen efter.

2 reaktioner till “Spinning till lupindalen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s