Jag älskar dig…

Det var alltför kort. Våra dagar och nätter.

De få gånger jag fick vakna bredvid dig var explosioner. Att öppna ögonen och bara se dig. Kan man ha det bättre?

Men, så länge sedan…

Hur kan jag beskriva det? Dagarna med dig var sommardagar i motljus. Vår tid var skratten strax innan vi blåste ut gråhåriga maskrosor över hela änghagen. Vi var de försiktiga kyssarna under gatlyktorna i främmande städer. Vi var tungor och läppar som berättade hur mycket vi älskade den andra. Jag gjorde upptäcktsfärder längs dina vackra, varma och våta vägar. Ditt heta blod ledde mig till det vackraste som finns.

Jag har aldrig älskat som då. Aldrig viskat till en hud hur mycket jag längtar som jag viskade då. Aldrig lovat en kropp att alltid smeka dess hemligaste. Aldrig smakat en bättre ambrosia. Aldrig längtat, sökt, funnit och gråtit som då. Aldrig lovat så mycket som mina läppar och tunga lovade dig.

Att se dig när jag vaknade. Vad kunde jag mer begära?

Din röst. Dina ord. Din surmulenhet över frukostbordet. En purken gudinna i morgonrock som äter rostat bröd. Be mig definiera kärlek och jag hade pekat på det, det, det och det. Jag hade pekat på oss. På våra få, men fantastiska, dagar.

Jag sa en gång att vi borde fly till söderhavet ihop, du och jag. Det var roligt sagt. Vi skrattade. Ett skämt. Men, jag menade varje ord. Jag hade byggt en hydda, skydd mot vinden. Jag hade skymt solen när den störde, hällt ut palmblad om regnet förgrymmade dig…

Herregud, jag saknar dig så, vackraste prinsessan min. Du mötte mig under gatlyktorna, öppnade dig för min längtan, kysste mig till mina bästa dagar. Gav mig en sommar som är den vackraste akvarallen i galleriet.

Jag hörde din röst nyss. Lika fin som då, även om sorgen smittat den. Det är inte då, det är nu. Men, tiden är relativ, min vackraste.

Jag hade fortfarande cyklat på en enhjuling till asteroiderna för att göra dig glad. Viska på andra sidan jorden och det ekar i min värld.

Det var vi. Jag förlorade dig. Men, om någon frågar om många år om jag någonsin älskat – och jag aldrig rör någon igen – kommer jag att le och  säga: mer än de flesta.

För jag låg bredvid dig och jag kunde aldrig bestämma mig om jag ville vara vaken för att älska varje sekund med dig eller om jag ville somna för att ta en genväg till nästa dag med dig.

Finaste, var du än du är. Vad du än gör. Jag är din vän. En hand att leta vägar i. Ett hjärta att luta dig emot. En själ att förföra. Min tunga längtar till ditt varmaste för att skvallra om det du redan vet – att du är vackrast i världen. Att du är målet för all min längtan.

jag saknar dig, okej …

20 reaktioner till “Jag älskar dig…

  1. säger nåt igen…Jag älskar Anders Paulrud, hans torra, sakliga, varma beskrivningar av människan och kärleken.
    Men det här är bättre.
    Du skriver så bra att jag blir förälskad i dina texter.

  2. Jösses.
    Vem hon än är så hoppas jag att hon läser det här och tar sitt förnuft till fånga.
    Herregud, en snubbe som skulle cykla på en enhjuling till asteroiderna släpper man inte. Så är det bara.

  3. Oj vad fint!
    När jag läser detta får jag lust att spela skivan jag fick av vår vän i Torslanda i 30-årspresent. En skiva sammanställd med hjärta och fylld av hjärta. Precis vad vi behöver då och då.

  4. Fiffi >> Hon är otroligt förnuftig, det var annat som kom i vägen – vilket är otroligt synd.

    Lasse >> Exakt. Den 30-årsfesten minns jag för övrigt.

  5. Ojj..vad vackert!
    jag hade en gång en kärlek som tillägnade mig en hel diktsamling och den är fortfarande den vackraste ägodel jag har

  6. Söderböna >> Diktsamlingar är fina. Jag gav bort en sådan en gång. Tyvärr vid helt fel tid, men det var ändå rätt.

  7. Huvudsaken är att man själv känner att det är rätt och att man står för det man skrev. Jag är säker på att vem som än får en diktsamling blir smickrad och glad.

  8. Söderböna >> Exakt så är det. Varje ord i min samling var skriven med – bokstavligt talat – guldpenna. Hade jag fått en sån present hade mitt hjärta slagit frivolter.

  9. Ja det gjorde mitt hjärta kan jag säga när jag fick den i present, och hjärtat slår fortfarande frivolter när jag då och då tar fram diktsamlingen och dammar av den 🙂

  10. Det vackraste jag läst. Utan tvekan. Tack för att jag fick läsa det här. Önskar jag var hon.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s