Ikväll kommer jag ut ur garderoben

Ja, kära läsare. Det är dags att säga som det är. Det är dags för mig att komma ut ur garderoben. Det är dags att erkänna att jag faktiskt är …superhjälte.

Jag har alltid trott att jag varit det och när jag fyllde 20 fick jag slutligen klart för mig att det är så det är. Då mötte jag en äldre superhjälte som förklarade att jag var en sådan och att jag hade tre superkrafter, men att jag bara fick använda två.

Krafterna var: osårbar, osynlig och rätt-så-jävla-skitstark.

Eftersom jag tycker att det är fegt att vara osårbar och gärna verkar i det tysta var valet lätt. Jag är alltså inte osårbar och särskilt hjärtat får sig smockor ibland. Däremot kan jag verka osynligt – och som jag gör det.

Jag skulle faktiskt påstå att jag är en superlagomhjälte. Det är lite folkhem och tv-kanna över mina insatser. Glöm intergalaktiska irrfärder och försök att rädda New York. Nej, jag kör mer på att drämma till småskurkar.

Därför går jag osynlig omkring och sparkar rökare som fimpar i busskurer i arslet. Jag nyper bröstvårtor på äckelgubbar som går omkring på ICA i bar överkropp. Jag knuffar omkull folk som tränger sig i köer. Jag lägger fälleben på folk som inte köper majblommor. Ser jag någon plocka blåsippor knockar jag honom. En dåre som stoppar färgade flaskor i den ofärgade igloon får räkna med att drabbas av min fulla kraft.

Några grupper får extra mycket uppmärksamhet:
Folk som pratar med mat i munnen = byggstryk.
Dårar med fula Star Trek-telefonsnäckor i öronen = minst en lavett.
Coverbandsgitarrister som spelar Hotel California = kölhalning.
Pantomimartister = en hederlig kittelattack mitt i akten.
gajsare = en raggardusch och en avlusning.

Det är ett hårt jobb, men någon ska göra det. Jag har gjort det i tysthet länge, länge. Nu har jag kommit ut med det. Det känns så skönt.

Tor fyllekör ikväll

Årets första åskväder har presenterat sig i Olskroken. Det gick inte obemärkt förbi. Jag älskar åskväder, att bara stå på balkongen i ösregn, se hur himlen färgas av blixten och sen lyssna till mullret.

Som barn var det tvärtom. Jag var livrädd för åskan. Ibland kunde jag på somrarna titta oroligt mot en molnfri horisont och undra om inte ändå, kanske … Jag bodde på landet under sommarloven och runt vårt hus stod (och står) jätteträd. Jag var säker på att de skulle träffas och välta. Ibland somnade jag inte förrän jag var helt utmattad.

Sen hände något. Jag förlikades för att sedermera förälska mig i det. Tordön är häftigt.

Fast, det är faktiskt inte Tor som kör över himlavalvet och slår med Mjölner. Den som tror det är dum i huvudet. Nix, åskan är Guds straff för att Kanal 5 sänder Ballar av stål.

Ofrivillig miljöbov

Jag kände mig så duktig. Tygkassen var medplockad. Jag strosade runt på ICA. Köpte lax, grönsaker, juice, letade efter monster bland konservburkarna, försökte använda kraften för att få lösgodiset att hamna min i korg (funkade inte) och så kom jag till kassan. Lillebror ringde. Vi ska bygga altan på torsdag. Jag babblade på och köpte naturligtvis på mig en plastpåse likt förbannat. Det är typ tionde gången det händer i år.

Jag vet inte vad jag ska göra, jag är en ofrivillig miljöbov, en bonde i oljebaronernas ledband. Men jag har några idéer.

1. Hänga tygkassen runt halsen
Fördelar: svårt att missa.
Nackdelar: till och med för en blek viting är det en usel hiphopsymbol

2. Lägga tygkassen i korgen
Fördelar: måste ju plockas upp.
Nackdelar: jag kommer väl att tro att den är någon annans och lämna kvar den.

3. Ställa mig i tygkassen och hoppa säck samtidigt som jag shoppar
Fördelar: motion, det ser roligt ut och jag kan liksom inte glömma påsen.
Nackdelar: eh, inga…

Jaha, från och med nu kommer jag att hoppa säck på ICA. Grymt – och miljövänligt…

Harupulsklocka och snedstegsräknaren

Ja, nu är den tuffa säsongen igång. Det var power walk igår. Självklart var jag rätt utrustad.

Skorna var av den magiska typen som får dig att nästan lyfta. Sen hade jag min harupulsklocka på mig. Den pendlade mellan: skriv ditt testamente, ditt liv passerade just tragedi, din verkliga ålder är 92 och ring 112.

Och snedstegsräknaren var förstås med. Den har tickat oförtrutet i nästan 37 år och verkar vara en evighetsmaskin.

En björktrast sjöng om vitsipporna som stod i backen – den ljög inte. En manlig gräsand väste ”looking good, man”. I en slänt längs ån växte redan nästa års majblommor. Och i ån simmade mamma gräsand med dunbollarna. De små var, precis som alla år, radiostyrda och krockade. Jag önskar att jag hade kontrollen. Då hade jag styrt dem till en flod vars bäddar var fyllda med brödkastande pensionärer.

En newfoundland hade glömt hur man går och förstod inte alls husses människospråk om att de nu skulle gå hem. Hunden tittade tomt och jag skrattade.

Sen stannade polisen mig. Jag hade visst brutit mot pulshastigheten. ”Nästa gång tar vi ditt hjärta, se det här som en varning och uppmaning att ta det lugnt”, sa en väldigt otrevlig landsfiskal.

En flicka låg och solade underbenen. Det var bara de som stack ut ur fönstret. Tyvärr var en köttätande murgröna på väg uppför väggen, men jag kunde inte varna henne. Jag hade helt enkelt ingen kraft kvar.

Jag stapplade hem och räknade ut att jag nog bränt 600 kalorier, men för säkerhets skull luntade jag lite på magen. Det gjorde ont, men ska man vara fin får man lida pin.

Ny promenad idag, tror jag bestämt…

Yoda bringar glädjebud

Jag fick sms av M i veckan och råkar ha Yoda som levererar (fånigt, men jag är en Grup). Det var en bild på hennes son, nyfödd och självklart sötast i världen. Det är alla barn.

M och jag sågs aldrig särskilt ofta. Vi hade oftare e-posttrekanter med en annan jättebra M. Djupa diskussioner, galna diskussioner och allmänt pladder. Ibland fikade vi, ibland sprang vi på varandra, men livet för en åt olika väderstreck.

Vi sågs första gången på en fest och det var nära att M dog åt mitt skämt om Stenabåtar, någonstans i närheten av Trägår’n. Vi vandrade lite samma vägar ett tag och ingen har som hon spikat upp mig på en vägg och skällt som fan när jag varit dummast i världen. Hon förstod mig, men hon strök mig aldrig medhårs. Det är jag evigt tacksam för idag. Hon tillät mig aldrig att falla när jag ville kraschlanda 2003. Utan omsvep sa hon att jag var en jävla idiot. Jag tror aldrig att jag tackade henne ordentligt för det…

Vi skulle ses över 956 drinkar någon gång sa vi jämt, men nu lär det inte hända på några år… Det är mer än okej. Hon är en av de verkligt bra-bra människorna och hennes son har just begåvats med världens coolaste mamma. Sämre start kan man få i livet.

Here’s to you, M. Jag får dricka drinkarna själv ett tag – men, det blir ingen baksmälla på de här. Världsapromiss!!!