Filosofi och extra sås

En lång promenad förde mig hem. Det gröna är på väg att ta över, sticker upp och undrar yrvaket om det är vår. Jag avslutade färden med att köpa en kebab.

När jag väntade störtade en mästare och hans lärjungar in.

”Se, tiden är relativ”, sa mästaren. Han pekade på pizzerians väggklocka. Sekundvisaren gick som den skulle från 12 till sex, men sedan hände något. Plötsligt stelnade den, tog ett jätteskutt framåt, backade till rätt sekund och så fortsatte den att leva vilt till den närmade sig toppen igen. Då saktade den in och tickade på rätt sätt igen.

”Så där är livet”, sa mästaren. ”Ibland går det som en klocka. Ibland lite som det vill.”

”Vad vill ni ha”, sa pizzabagaren.

”En vegetarisk familjepizza”, sa mästaren. ”Kan du vara säker på att inga mjölbaggar finns i mjölet. Jag helgar allt levande.”

Pizzabagaren bakade på. Mästarens noviser tillbad den magiska klockan. Själv misstänkte jag att batteriet helt enkelt var på väg att ge upp, men tänkte bara whatever…

”Var det bra, så”, sa bagaren.

Mästaren sänkte rösten. ”Kan jag få en burk med bearnaisesås också? Göm den väl bara, jag vill inte att de ska se den.”

Han pekade på sina studenter och lämnade över pengarna till en förbryllad pizzabagare. Burken med sås kom, och försvann i manteln. Sedan beordrade han två noviser att bära pizzan, fast i den här formen var den förstås livets hjul, till deras tempel.

Jag fick min kebab. Insåg hur futtig den var i skenet av livets oändlighet och beställde prompt en till.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s