Skog, rädda mig

Det är söndag. Jag tror att någon har borrat hål i skallen på mig i natt och fyllt tomrummet därinne med flygsugna getingar. Det surrar, snurrar, tänks, funderas och så vidare.

… och jag vet att jag och en gammal vän nått vägs ände. Hur jag än snurrar, surrar, funderar, tänker och så vidare så är det så.

Jag har egentligen vetat det för länge. Kanske visste jag redan i julas, när jag var ute och snodde julgran på grannens ägor och en karmakvist smätte till mig rätt i ansiktet. Lite öm stod jag i skogsbrynet och var lycklig. Utan dig. Nej, jag insåg att jag var lyckligare utan dig. Kanske till och med lycklig bara utan dig.

Jag har känt det sedan dess. Tomheten varje gång vi träffas. Vi skrattar och ler, men det är inte som förr. Jag saknar dig inte längre när vi går åt varsitt håll.

När du inte ser brukar jag ibland titta på klockan och hoppas att vårt möte snart tar slut. Så måste det bli. Det finns en ledsamhet i det, men det är också ett måste. Annars blir vi ovänner.

Det är varmt, bara blått på himlen, och jag behöver släppa ut getingarna.

Det får bli skogen på det här. Ett par timmar i Skatås vård är vad jag behöver idag.

Maskros

Alla jag någonsin har älskat är maskrosor.
Gula, fina sol-look-a-likes som fyller ängarna där jag barfota springer fram.
Ramlar jag, landar jag i en famn av sol.
Är jag på det humöret gör jag vin av dem.
Dricker mig behagligt full.
Och skrattar mig till sömns med och av dem.

Alla jag någonsin har förlorat är grånade maskrosor.
Fluffiga dunbollar som viskar att nu är vår sommar slut.
Det finns en sorg i att lyfta och blåsa ut dem.
Det är som att släcka solen för alltid.
Men när de seglar bort med vinden.
Är det som om de tar tårarna med sig.

Kanske är det för att sorgen blir minnen i vinden.
Kanske är det för att allt det glada sjunger då.
Jag blåser bort sorgen.
Men det är minnen och skratt som vänder åter.
Ett soligt farväl av en färdigblommad maskros.
Kan det någonsin vara ett riktigt, riktigt farväl egentligen?

Är det inte så att fröna hittar nya ängar.
Där humlorna ger evigt liv i utbyte mot lite nektar.
Och låter som en glad sång när de flyger omkring.
Solen är nog alltid varm, men inte gassande där.
Ängarna har säkert den bästa lutningen för maximal prakt.
Och alla små maskrosor är vackrast där.

Jag vet inte …
Men hoppas.

I dag ska jag träffa mina bästa maskrosor.
Vackert så.

Blåljus, blåljus

Jag bor rätt nära motorvägen och bara lite längre från brandstationen än man kan skicka folk med katapult. Jag har således hört sirener några gånger.

Men, idag… Herregud, det bara forsade fram brandbilar, ambulanser och polisbilar. Nyfiken som jag är joggade jag efter och kom fram till Götaälvbron nästan samtidigt.

Synen… Det stod tusentals människor i kö för att hoppa. Poliserna försökte tala dem till rätta, men motades bort. Samtidigt försökte brandmännen fånga folk som hoppade innan de slog i vattnet och gick hädan. Det gick sådär. Överallt flöt hoppare omkring. En grov fiskartyp tuffade runt i en liten båt och håvade upp folk för vidare transport till bårhuset.

”Vad har hänt”, skrek jag.

En luttrad polis, med tårar i ögonen, vände sig om. ”Samma sak som så många gånger tidigare.”

”Åh, herregud”, sa jag. ”Du kan inte mena.”

Polisen nickade. ”Det är bekräftat, Tomas Ledin spelar live i Göteborg i sommar.”

Jag började gråta och samtidigt hoppade ytterligare ett tjugotal människor mot en säker död. Och hela tiden anslöt fler människor. Polisen försökte stoppa dem. Präster skrek att det finns ljus bortom mörkret, men det var som en flod av ångest. Folk vällde fram, tog sig till staketet och dök ner i det kalla älvvattnet.

Jag valde livet, men det är svårt. Jag vet dock att jag måste vara långt från stan den där kvällen i augusti. Annars kommer jag att börja blöda ur alla kroppsöppningar, hamna i en djup koma och förvandlas till en lallande grönsak som bara minns en sak från mitt nuvarande liv – Tomas Ledin.

Tor hjälp oss!

Hur svårt kan det va?

Jag lekte deckare på väg till Skatås idag. Förföljde regnet. Det var lätt, för det lämnade rätt tydliga spår efter sig; plaskblöta trottoarer och väldigt frisk luft.

Nästan alla träden lät små vattendroppar vila bland löven, men ett mäktigt lövträd – någonstans längs Birkagatan – ruskade av sig vätan och var sen malligt torr.

Jag var ute i god tid och hängde upp en banderoll på väg upp till motionscentralen: Vänd om, här väntar inget gott! Jag vet inte om den fungerade.

Gruppen var samlad igen. Än en gång styrka. Än en gång nya bevis på att jag, en intelligent man, inte kan koordinera enkla kroppsrörelser under stunder som är längre än 20 sekunder. Efter det förvandlas jag till en rätt tragisk spratteldocka.

Det var utfallsgång, finnen, push-ups, sit-ups, jämfotahopp, plankor, axelmord, benböj, mountain climbing (även om jag knappt kan klättra uppför ett trappsteg givet min teknik) och en del annat.

Märkligt nog föreslog en av deltagarna en tuff övning som vi kunde köra senare i kursen. Ibland förstår jag inte. Det är som om någon på en sträckbänk ber att få den där klådan i skrevet åtgärdad med glödande kol.

Hur som helst. Jag och tänjövningar. Det är som om jag är huggen ur granit – och lika rörlig som just sådan sten. Jag behöver gå en kurs i stretch. Jag är nog en av få människor som har svårt att klara Stefan Holms bravader i höjdhopp, fast i limbo då… Det där med sträckbänk är nog inte så dumt i mitt fall.

Slutkläm. Både jag och brorsan märker en viss förbättring och jag sitter just nu med antydan till en idrottsskada – högerfoten är öm. Jag är sjukt lycklig.

Tjejslagsmål

Jag tog vägen om Liseberg på vägen hem. Jag hade äntligen bestämt mig för att lyssna på Pollys locktoner och lyssna på Augustifamiljen.

Det var nära att jag inte kom fram på grund av upplopp.

På väg mot entrén – jag kom från Korsvägen – upptäckte jag ett gäng +40-damer. Typiska kommunaltjänstekvinnor som haft lite teambyggande. En av dem gick i täten och bar på en gigantisk Toblerone. De andra såg alltmer sura ut för varje steg.

Till slut var det en av dem som tröttnade och helt sonika sparkade omkull sin kollega. Några andra hakade på och slet Tobleronen ur kvinnans händer. De slet upp paketet och började trycka in choklad i truten.

”Ät, Gittan. Ät, för fan. Du har ju sån tur. Ät, ät, ät”, skrek en.

Några försökte försvara Gittan, men då brakade helvetet lös. Hela gänget – jag tror de jobbade i en televäxel – började sparka, slåss, rivas, slita i hår och vråla. Någon skrek att den andre var en falsk blondin, det syntes tydligt i duschen och fick näsan knäckt. Två småväxta damer hivade i Gittan i dammen bredvid vägen och det var inte förrän två piketer kom till platsen som damerna besinnade sig.

Skakad tog jag mig in och kunde sen njuta av Augustifamiljen, Magnus Carlsson, en liten norrman, en hästpojke och El Perro del Mar.

Kanon, fast tjejslagsmålet lämnade mig liksom ingen ro. Det var otäckt.

Där rök min oskuld

Jag blev av med min oskuld i eftermiddags. För första gången har jag föreläst och berättat om hur det är att vara copywriter, skrivande, sociala medier och annat.

Dessutom hann jag med att titta en stund på en väldigt söt kvinnlig polis som föreläste innan mig. Mumma.

Det var riktigt kul att under en dryg halvtimme prata om min kärlek till orden, varför gräsänder och spinning får min hjärna att bete sig underligt, om kunder som hissar det de dissar efter några glas rödvin och så vidare.

Jag vill nog göra om det, tror jag…

Självplågeri del III

Efter två konditionspass övergick Army Camp i dag till att hantera styrka. Det var intressant och lärde mig två saker.

  1. Jag är inte världsmästare på armhävningar
  2. Min smidighet skulle få en sumobrottare att framstå som en balettdansös.

Det hela inleddes med några varv runt planen, sedan var det dags att skämma ut sig. 30 meter utfallsgång skulle följas av en språngmarsch. Det gick sådär – benen var som ett gäng ADHD-ungar och vägrade lyda.

Därefter tung träning av axlar (varför, jag använder dem bara till att rycka på?), ben, mage, bröst och triceps. Vad inte många vet är att dips är en effektivare tortyrform än sträckbänkar.

I ett anfall av sinnesförvirring gick vi sedan hem. T ända till Vasastan, jag till Olskroken. Vi börjar närma oss halvtid och förklarade med chockade röster att vi bägge tagit det lugnt med ölen i helgen.

Jag vill återupprepa förra stycket. Idag har jag gått:

  • Olskroken – Södra Hamngatan t o r.
  • Olskroken – Skatås t o r.

Dessutom har jag tränat i 75 minuter. Det är ungefär en miljon sekunder, det… En miljard plågsamma sekunder.

Fy fan, det här är så sjukt att jag inte ens kan ironisera över det… Lika bra att gå och lägga sig.