Trottoargrå himmel. Tidigt på morgonen. Jag står på en halvfärdig altan med måttband, penna och ångest utkletad som sminket hos en nygråten clown. Det är uppföljaren till altanbygget – altanbygget del II.
Dagen inleds med bärande av två-tum-fyra. Sedan ska jag såga dem till lämpliga längder. Jag sågar till och ett illvrål hörs – från brädan. ”Bedöva oss”, säger en blek bräda i högen. Jag fattar ingenting, men hittar en kanyl i brorsans verktygsväska och därefter går det smärtfritt.
Brädorna är klara, rapporterar jag och får höra att de är reglar. När brorsan försvunnit säger en av reglarna att han egentligen vill vara en bräda. En annan tror sig vara född till planka. En ankarspik blandar sig i och hävdar att den ska byta kön till trallskruv.
Jag tar en kaffepaus!
Det går lättare idag. Antalet skador = 1. Jag råkar sticka mig på en skruv och får sedan fästa trall iförd ett rosa Hello Kitty-plåster. Tyvärr är Batmanplåstren slut, eftersom lillgrabben slår sig så ofta, säger hans (inte lika) ömma mor. Ludde, som fyller fem år idag, firar min närvaro genom att moona åt mig vid upprepade tillfällen. Känns skönt att ens slit uppskattas.
Jag måste dock erkänna att jag fann en sorts njutning i att sitta på altandäcket och skruva samtidigt som solen kollapsade och sakta föll bakom träden.
Visserligen är jag lite inne på att fåglarna i träden runt huset sjöng dick-head-dick-head, men det kan också ha varit kvitt-kvitt-kvitt.
Hur som helst. Jag har idag sågat rakt med millimeterprecision, burit några ton träbitar, sågat snett (med vett och vilja), spikat hundratals spikar, skruvat uppskattningsvis 450 trallskruvar, svettats, fått sågspån i ögonen och lärt mig skillnaden på sticksåg och plättlägg.
Det gick överhuvudtaget grymt idag. Enda problemet var att jag under en paus hävdade att Jesus var copywriter. Bröderna sa att han var timmerman. Jag sa att djävulens oäkte son möjligen var snickare, men att Guds son skulle vara en hantverkare – pyttsan. Han var naturligtvis skribent och historieberättare. Då sköt min lillebror mot mig med spikpistolen och storebrorsan kastade en yxa i min riktning.
Fast, sen fick vi spagetti med köttbullar och blev kompisar igen.
Och trallen har numera färre lösa skruvar än moi. Job done!!!
Word up, Anjo 
Mat måste vara det bästa förlåtet. Och bästa tröstaren. Själv åt jag upp familjens hela sallad i går. Alltihop. Som tröst för att min utgång uteblev.
Öl funkar också bra som tröst.
Make-up-food är det bästa som finns 😉
De där fåglarna sjunger vad som faller dem in. Utanför mitt fönster i Jerusalem satt varje morgon och kväll en som kvittrade ”Drink to oblivion” oupphörligt. Först trodde jag att det var delirium, men han fortsatte sitt tjatande även efter ett par öl. Fyllkaja!
Joun >> Jag gillar din fågel bättre.