Armén kallar

Jaha, om en dryg vecka är det dags – Army Camp. Tillsammans med en annan oskuldsfull rekryt, T, har jag anmält mig som frivillig till Jim och Lindas armé. Det var ett svårt beslut. Inte för att det hela är fysiskt krävande, utan för att jag har en något tveksam inställning till arméer.

Redan vid mönstringen hävdade jag att jag hade svårt att se mig själv i den svenska armén, då vi förlorat Finland, lät vår konung skjutas av en knapp i Norge och när vi invaderade Danmark och fick dem på knä – då valde vi Skåne (spettekaka och Solstollarna) istället för att ta hela Danmark (Carlsberg och smörrebröd).

Psykologen frågade om jag var vapenvägrare. Jag svarade att om jag bara fick en bössa och 12 tuffa män skulle jag återta Pommern!

Min militära karriär blev alltså rätt kort. Nu ska jag dock drillas. Och jag har, genom en finfin spion, kommit över drillsången som mina plågoandar ska tvinga oss att sjunga när vi vadar genom träsk och annat otrevligt.

Jag är bara ett flôtigt svin
Men, nu ska jag bli fin
Slut med snacks och annat larv
Livskvalitet är bara slarv
Träna tills jag spottar blod
Bara äta functional food
Glöm nu bort bearnaise
Säg hej till rotfruktsfräs
Bilringar blir ett minne blott
Öka takten, är det förstått?
Ja, jag fattar Jim
Du är vår kamrat Kim
Att inte träna är ett brott
Har vi fröknar det förstått?
Ja, Linda och jag tackar dig sen
Betalar glatt dig tusen spänn

Otrevligt… Jag ska fan träna naken, med ett stort fredsmärke målat på magen i ren protest.