Liv, död och två ballonger

Gratulationerna har haglat in hela dagen. Facebook, sms, telefonsamtal och annat från när och fjärran. Tack, av hela mitt hjärta.

När jag kom till Ullevi stod ironifirman IFC och sjöng ”Ja må han leva”. Sen undrade Dr. B om jag fyllde år, följde upp med att gratulera mig på 40-årsdagen (what?), undrade om det var fest efter matchen och somnade sedan gott mitt i första halvlek. Att han bommade att jag fyllde år är inte så konstigt. Han missade en gång att Big Mama var målskytt trots att killen sprang sig fri från halva plan. Till saken hör att Big Mama var en väldigt stor man med väldigt afrikanskt utseende i ett lag som i övrigt bestod av små vita hottentotter. Men, det är en annan historia.

Levande sittplats vibrerade ikväll. Bakom läktaren var det fullt ös. Vi har numera en egen DJ, baren är väloljad, en trevlig tjej säljer mat och loungesofforna är packade till bristningsgräsen. Så här ska fotboll upplevas – några hundra gamla vänner som bara tjatar.

Matchen drar vi ett streck över. Rätt uselt, men 2-0 och naturligtvis är Blåvitt bäst i världen.

Träffade K efter matchen. Hon ska snart bli mamma igen. Idag begravdes hennes och min vän Christian. Jag kunde inte vara där, men satt en stund och kom ihåg de piggaste ögonen och de tokigaste infallen – det där är Christian sammanfattad. 140 personer skickade honom till himlen, fans från IFK, Djurgården och Hammarby hedrade Mowgli. Det är en sida av fotbollen som en del aldrig förstår. Att det är så mycket mer än vad allmänreportrarna sniffar upp i sensationssyfte.

Christian är borta, men Katta föder snart nytt liv. Det är bra, det. Och Christians sista resa skedde en dag när himlen log och var så blå som den bara kan vara när den välkomnar en ängel. Det är också bra. Sköt om dig, Mowgli. Du försvann för tidigt, men finns alltid kvar i våra hjärtan. Vi vann för dig idag också.

På väg hem ser jag en mamma med två små tjejer. Den ena har full matchmundering och två ballonger, en blå, en vit. Pajasen Marcus Birro brukar spy etter över IFK, men så är han en pajas också. Framför mig går nämligen en del av det som gör IFK vackert, små tjejer som är lyckliga över att ha fått se en skitmatch. Men, det är det vackraste laget som spelar, då spelar det ingen roll.

Sponsorn delade ut 8000 tröjor och läktarna var färgade randigt blått och vitt. Sången ekade, skåningarna tråkades så där lagom mycket och så gick vi hem. En dag på jobbet.

Jag närmar mig Olskroken när husen är mörka silhuetter mot natthimlen. Dagen är snart över. I morgon är det nästan ett helt år till nästa gång. Jag är nöjd. Det har varit en bra dag. En bra födelsedag. Och kanske fick jag en väldigt bra present idag. Stay tuned…